Till frihandelns eviga försvar


Replik till Johans Simus artikel Byzans och frihandelsfundamentalism,
av Benjamin Juhlin och Per Bylund


freighter, cargo ship, industry

Det är svårt att inte imponeras av de liberala ekonomernas kamp för frihandel. 1800-talets Europa kryllade av nedmonterade, förstörda och bespottade handelshinder som vittnade om deras framgång. Det enda som överträffade dessa politiska reformer var de stora ekonomiska framsteg som följde av dem. De liberala ekonomerna gav människan en chans, och som hon tog den: under 1800-talet förbättrade hon sin tillvaro i en utsträckning utan tidigare motstycke. I stället för att betrakta andra människor som rivaler i kampen om överlevnad började hon nu se på andra som allierade i kampen för välstånd, och genom detta samarbete åstadkom människorna tillsammans storverket som är den moderna civilisationen. För detta var frihandeln en viktig faktor bland andra frihetliga institutioner, såsom näringsfriheten och den borgerliga mentaliteten.

Frihandel har inga gränser och är samma fråga inom ett land som mellan länder. Det är handel i sig, utbytet av värde mot värde, mellan parter som bägge väljer att köpa och sälja varor med varandra, som skapar både välstånd och ömsesidig förståelse och därför också fred. Bastiat uttalade som bekant att där varor inte korsar gränser kommer arméer att göra det. Detta gäller mellan nationalstater, men också inom dem. Där människor inte tillåts handla med varandra är det lätt att så misstänksamhet och avund. Det var därför lika viktigt för Sverige på slutet av 1800-talet att avskaffa det interna passkravet och de inrikes handelshindren som att öppna för resten av världen. Dessa befrielser av människor att handla med den eller dem de anser mest värdefulla är vad som skapade Sveriges – och världens – välstånd.

Hur välståndsmiraklet skulle förklaras med den syn på frihandel som Johan Simu lägger fram den 27:e maj är svårt att förstå. Av hans text att döma borde den friare handeln snarare ha resulterat i misär än utveckling, och framförallt inte i en rikedom som saknade motstycke i mänsklighetens historia.

Simu påstår att det finns bytestransaktioner som är okloka eller omoraliska att genomföra, vilket givetvis stämmer. Förföljs du av en galning bör du inte sälja denne en hammare. Men från detta drar han felaktigt slutsatsen att frihandel, under vissa omständigheter, är ett hot mot människors välmående. Först måste vi säga att människor inte kommer att agera i strid med det de tror ligger i deras intresse. Endast tvång, såsom handelshinder, kan sabotera deras strävan efter det de bedömer är bäst för dem. Mot detta kan det invändas att det finns tillfällen då en bytesuppgörelse är skadlig för en tredje part, som kommer att bli utsatt för våld om transaktionen genomförs. Då hjälper det föga att parterna månar om sina egna intressen. Men denna invändning förväxlar den frihet som råder i ett fritt samhälle med laglöshet. Frihet är inte detsamma som total handlingsfrihet. Av samma skäl som du inte är fri att slå din granne i bakhuvudet får du inte heller sälja vapen till människor som du vet tänker råna honom. Avsiktlig medhjälp till brott, när den tydliga kausala relationen kan beläggas, kommer inte att gå ostraffat i ett fritt samhälle.

Överlag präglas Simus kritik av en djup misstänksamhet mot andra människor – precis denna misstänksamhet som gror där människor inte tillåts handla med varandra och därför inte förstår och heller inte kan dra nytta av varandra. Går det bra för någon annan är det dåligt för mig, för förr eller senare kommer han att köra dolken i ryggen på mig, ungefär. Att frihandelns försvarare inte ser detta, verkar Simu mena, är för att de är så fruktansvärt naiva. Men även detta anfall bommar målet. Frihandeln tvingar inte någon att handla, utan låter bara människor själva bestämma när och hur de vill byta varor. Frihandelns försvarare noterar sedan enbart att människor som handlat med varandra har skapat en värld av fred och välstånd i både det stora och det lilla, både i grannskapen, nationellt och mellan länder. Frihandeln har bidragit till skapandet av ett välstånd som vida överträffar allt vad självförsörjande människor har åstadkommit. Men det välstånd som följer av frihanden är inte framtvingat; om det hade funnits människor som föredrog att vara helt självförsörjande i några veckor innan svältdöden tog dem skulle frihandeln inte förbjuda dem från att göra det valet.

Vi lever i en tid med stora förändringar och snabba omvälvningar, där seder från forna tider omprövas och ifrågasätts. Att det i denna tid även riktas kritik mot frihandeln är inte underligt, då försvaret av frihandeln nu är några hundra år gammalt. Men frihandeln är inte bara en kvarleva från förr, den är en marknadsekonomisk institution som hämtar sitt stöd i starka argument och en fantastisk ekonomisk utveckling.