I en av de mer kaxiga morgontidningarna, jag läser bara den ena på regelbunden basis eftersom en prenumeration på den andra ofelbart leder till att partipiskan kommer sveda min av livet redan hårt randade rygg, konstaterar jag att experterna lägger pannorna i djupa veck över den nyligen presenterade arbetslöshetsstatistiken.
Det visar sig, tråkigt nog, att just mitt eget lilla smultronställe på jorden ökar på sin arbetslöshet mest av alla EU-länder under juni månad. Som lök på laxen konstateras att Sverige nu har den tredje största ungdomsarbetslösheten i Europa.
Vi spelar där i samma liga som Spanien och Grekland!
På något sätt upplever jag det som djupt kränkande att haka på sorglösa medelhavsbor när vi själva ser oss som moraliskt överlägsna och lutheranskt stränga nordhen. En viss tröst står dock att finna i artikelns undermening. Nämligen att denna statistiska anomali förmodligen står att finna i att Sverige med all sannolikhet har en sån stenkoll på siffrorna att själva förklaringen är att om de andra länderna haft detsamma skulle vi legat bättre till!
I andra sammanhang, exempelvis vad gäller brottslighet av olika slag och sorter, är det så att vi medvetet avstår att föra statistik. Eljest skulle den svenska självbilden av perfekt integration och total harmoni i vissa områden skadas så allvarligt att utgifterna för vård av gravt traumatiserade socialister och miljöpartister ökade med tiotusental procent!
Vi får kanske nöja oss med att konstatera att vädret är hyffsat fint såhär i början av augusti.
På städernas gator, uteserveringar och shoppingpalats trängs blekfisiga semestersvenskar och tävlar i den ädla konsten att kombinera fånig konsumtionshysteri med optimalt antal soltimmar och lagom sommarfylla. Under sommaren har även inkommit rapporter om trängsel på stränder.
Tänk, för bara ett år sedan bleve man inte hudflängd om man sa att detta var helt normalt och riktigt. Inte blev jag då argt utstirrad, känslig för dofter som jag är, för att man nös och hostade på tåget när någon i vagnen valt att göra sig resfin med hjälp av rakvatten eller andra starkt doftande parfymer. Ett tips från coachen är att tvål, vatten och milda deodoranter räcker gott och länge!
Under juli månad inträffade också den mest otrevliga utvecklingen inom EU sedan Nicefördraget 2003.
Efter utmattande förhandlingar, slutdokumentet var väl resultatet av sömnbrist, vätskebrist och koffeinförgiftning, kom man fram till att EU-länderna går i gemensam borgen för lån av rent ohemul storlek.
Vår älskade ledare, den klippa vi lutar oss mot i stormen och fyren i det stora nordiska vintermörkret, Stefan Löfven, påstår frankt att Sverige gjorde bra ifrån i förhandlingarna.
En sådan syn på sakernas tillstånd bevisar först och främst att regeringens chef förmodligen lever i en sorts parallell verklighet. Matten har han säkert någon som kan förklara för honom på ett enkelt och lättbegripligt sätt. Vad värre är den underliggande principen om den riktning EU tar, mot möjligheten att beskatta sina motvilliga invånare. Värst av allt att han på ett känslomässigt plan verkar tro att hundra procent av EU-länderna inte kommer konstra och slingra sig med borgensåtagandet.
Kanske är det så att den gode Löfven helt enkelt inte bryr sig. Eller än värre, han bryr sig och tänker sig att styra upp verksamheten när han avgått som statsminister och förflyttas ut på den internationella arenan. Då sitter vi verkligen illa till. I Polen, Ungern, Tyskland och Frankrike kommer ledarna att mangla honom platt och använda honom som duk till bordet för förfriskningar!
Jag uppmanar på stående fot det svenska näringslivet att med gemensam ansträngning konstruera en lämplig reträttpost till honom. Önskemålet är en ordentlig lön med en befattning som gör minimalt, helst ingen, skada!
Från krogvärlden, ett för mig sedan många år bortglömt universum, kommer rapporter om trängsel, stress och press från cheferna.
Alla som haft något med undertecknad att göra det senaste halvåret känner till min lättsamma inställning till den pågående pandemin. Denna inställning beror på grundläggande kunskaper i infektionsmedicin, min goda fysik samt min utanför arbetet närmast självvalda sociala isolering. Risken att jag själv skulle smittas, och om jag smittades bli allvarligt sjuk, får betecknas som ytterst minimal. Så minimal är den, har jag räknat ut, att sannolikheten för att jag blir påkörd av en bil i Tingstadstunneln får sägas vara större. Då ska man veta att jag saknar körkort och bor i Halmstad!
Men på de svenska krogarna svinar besökarna på som vanligt, i god socialistisk anda, och utsätter sig själva och personalen för riskfyllt beteende. Detta beror på samma psykologiska mekanismer som får dem att trängas på stränder och annorstädes. I svenskens fall är det sannolikt så att eftersom inget direkt förbud, med hot om våld om förbudet inte efterlevs, utfärdats så tycker hen sig kunna bete sig som hen vill.
Om man som jag är hemfallen åt klassiskt liberala världsåskådningar gäller istället att jag aldrig skulle kunna tänka mig att medvetet riskera skada andra bara för att jag vill gå ut på krogen eller badstranden. Om jag nu, vilket händer, befinner mig frivilligt, och utan att det är på arbetstid, bland andra människor så iakttar jag nödvändiga sociala konventioner, beter mig artigt och följer sunt förnuft i umgänget. Fler borde testa det och avstå krogbesök om de inte kan föra sig vuxet med ett par järn innanför västen.
Sist vill jag påpeka att det trots de ekonomiskt bistra tiderna går bra för kungabarnens investeringsportfölj. Vilken tur, kan man tycka, för annars skulle ju dessa arma stackare behöva förlita sig på statliga bidrag för att överleva!
Så går ännu en sommarmånad vidare i vår lilla nordliga europeiska randstat. Även om det är svårt att tro när sommarhimlen är klarblå och solen skiner så kan det vara så att bistrare tider nalkas! Snart nog är det höst och vinter. Så passa på att ladda batterierna på stranden och, om så krävs, med en kall bärs på närmaste uteservering. Men gör det på ett klassiskt liberalt sätt, d.v.s. väluppfostrat och under iakttagandet av NAP!
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
