Det lackar mot höst i den lilla nordeuropeiska randstaten Sverige. Åtminstone ett politiskt beslut visade sig haft ett rejält genomslag internationellt. I England slutade folk slänga plastpåsar i havet som ett resultat av den svenska plastpåseskatten, forskare konstaterade nämligen att andelen munskydd på engelska stränder vida översteg antalet plastpåsar.
Skönt, kan man tycka, att vi lyckas göra ett litet positivt avtryck internationellt. Det har vi inte varit bortskämda med den sista tiden!
Tills för några dagar sedan kunde vi exempelvis peka finger åt amerikanarna och oja oss över deras ovana att begå upplopp. Den glädjen satte man definitivt punkt för i den malmöitiska stadsdelen Rosengård.
Rosengård är vad som på byråkratsvenska kallas för ett utanförskapsområde. I princip betyder det att det Socialdemokratiska Arbetarpartiet hystar in en stor andel röster i området samt att folket där tillber andra profeter och är relativt mycket fattigare än dem som lever annorstädes.
Under dessa förhållanden får man låta sig provoceras lite hur man vill av såväl danska jurister som svenska performancekonstnärer. Särskilt om det gäller bränning av förment heliga skrifter, och detta även om flertalet upploppsmakare med stor sannolikhet är knappt läskunniga och näppeligen tragglat sig igenom skriften själva.
Själv äger jag två Koraner för studiesyfte. De lider av samma problem som den bibel jag också är i besittning av. Nämligen att de är urtråkiga sagoböcker som inte vidare sprider något ljus över varför man skulle vilja vara religiös.
För övrigt är det så att muslimerna själva i ett historiskt perspektiv inte alls varit främmande för att på olika sätt förstöra misshagliga upplagor av sin heliga skrift.
Dessutom verkar det kontraproduktivt att begå upploppet i sitt eget bostadsområde. Kanske var batterierna till el-scootrarna urladdade så att möjligheten att förlägga upploppet till ett mer välbärgat område av Malmö syntes utsiktslös?
I andra utanförskapsområden på västkusten nöjer man sig inte med fjuttiga upplopp. Där spärrar man resolut av området medelst vägspärrar och kontrollerar vilka som rör sig in i och ut ur området. Det finns alltså inte så lite fog för att påstå att Sverige rent tekniskt gjort en landavträdelse.
Senast detta inträffade torde väl vara i samband med Finska kriget 1808-09, eller möjligen vid upplösningen av den Svensk-norska unionen 1905.
Någon vidare uthållighet visade sig utbrytarna inte ha. Kriminaldårarna fick väl kalla fötter eftersom de föredrar ofodrade märkesskor istället för rejäla kängor. Alternativt uppnådde man målsättningen med operationen och återgick till basen när syftet var uppfyllt.
Statsmakten föredrar nog att tro på en historiebeskrivning där polisen spelar en betydande roll för vägspärrarnas upplösande.
Ivar Arpi, till vardags förvånansvärt vettig ledarskribent på SvD, frågade retorisk i sagda tidning om staten nu förlorat kontrollen?
Svaret på den frågan är att det gjorde staten för flera år sedan. Vi kan tvista om det exakta årtalet. Men faktum är att kriminaldårarna i dessa områden kan ge folk 24 timmar på sig att flytta, annars….. Samt mycket öppet bedriver försäljning av narkotika, kräver beskyddarpengar av affärsinnehavare, kontrollerar kvinnorna av oklart hedersrelaterade skäl och begå misshandel och mord i stort sett som det behagar dem.
Att påstå att statsmakten innehar ett våldsmonopol i dessa områden är i bästa fall skrattretande!
Att staten, inte den svenska mjukostmodellen av stat men väl den danska granitvarianten, kan sätta hårt mot hårt fick en liten grupp ”svenska” och ytterst våldsbenägna gossar från orten besked om den gågna veckan. I Danmark har man nämligen insett problemets bredd och djup.
Förmodligen förstår danska politiker och myndigheter det som deras svenska motsvarigheter har så erbarmligt svårt att begripa. Att vissa människor i grund och botten är oförbätterliga rötägg, sålunda består den lämpligaste åtgärden i att låsa in dem för allmänhetens bästa och samhällets fromma.
Vi kanske ska fundera över möjligheten att lägga ut straffutmätning på entreprenad? Som pilotfall kan vi skicka plattnackarna som sköt ihjäl en 12-årig flicka i en drive-by nu i augusti.
Eftermälet till den fullkomligt avskyvärda händelsen var en typisk spegelbild av det svenska synen på grov kriminalitet och dem som utövar den. Nämligen att det minsann var synd om förövarna också. Samt att flickebarnet och flickebarnets föräldrar fick skylla sig själva eftersom hon var ute och sprang så sent på kvällen.
Sådana synpunkter kan bara på fullt allvar framföras i ett samhälle som fullständigt och oåterkalleligt kapitulerat under värderelativismens spikbeklädda stövelklack.
I min värd kan 12-åriga flickor röra sig fritt i samhället vid vilken tid som helst på dygnet utan att riskera att bli utsatta för någon form av brottslighet. Den som inte håller med mig om det enkla faktumet behöver inte göra sig omaket att säga det, hen är oåterkalleligt förlorad.
I min värld slipper också alla människor att riskera misshandel, våldtäkt och att begravas levande på kyrkogårdar. Det är egentligen ganska enkel matematik att ”människor” som ägnar sig åt att utsätta andra för sådana ting förlorat sin rätt att röra sig fritt i samhället.
Till och med på våra högskolor och universitet används hot om våld för att påverka lärarna i betygssättningen. Under min egen mycket korta tid som universitetsadjunkt i mitten av 2000-talet försökte studenterna gnälla sig till bättre betyg. I värsta fall råkade man ut för unga damer som ville tala betygssättning iklädda mycket tajta tröjor, korta kjolar och höga klackar. Ingen var dock redo att gå så långt som att ge mig stryk.
Studenterna nu för tiden håller kanske, antar jag, ännu lägre nivå och måste sålunda ta till ännu mer desperata metoder. Enligt den förhärskande synen på hur människor fungerar, och varför de fungerar på vissa sätt, är det sannolikt så att dessa individer vuxit upp under synnerligen trasiga förhållanden. Det får sägas vara en seger för systemet att de lyckats ta sig in på en ”högre” utbildning.
I konungariket Sverige lovar hösten alltså att bli synnerligen turbulent. Vi lämnar sommaren med en besk eftersmak i munnen och anar att hösten kommer bli mycket, mycket mörk och regnig…
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
