Det är väldigt lätt att fastna i gnällandet, att ständigt peka ut problemen, ironisera över läget och ösa galla över den nya och förvirrade adeln, gud ska veta att det finns mycket att spy galla över. Men tillslut passerar man en tröskel där man själv börjar konsumeras av gallan, klagandet blir till ett självändamål och allt man söker är saker att klaga över. Klagar man så tror man förmodligen att man gör något konstruktivt, något som förbättrar läget, man spelar iallafall inte med!
Och visst behövs de som klagar, annars skulle vi aldrig förstå att vi har problem, men idag är klagandet överspelat. Alla som har förmåga att komma till insikt om det allvarliga läge vårt land befinner sig i har nog redan läst och hört allt de behöver veta, alla andra kommer aldrig vakna utan de kommer likt boerna i tystnad vandra mot sin undergång. De jag vill nå och skaka liv i är de som tvångsaktigt läser Tinos eller Janouchs senaste rants om våldsexplosionen, de som trålar Friatider efter våldtäktsartiklar eller knyter näven i fickan när de läser inlägg efter inlägg i Stå upp för Sverige. Sluta upp med det!
Ironin och gnället är nämligen att skjuta oss själv i foten, vi skämtar bort allvaret samtidigt som vårt klagande gör att vi vaggar in oss själva i tron att vi faktiskt gör något och undermedvetet nöter det ner vår livslust och optimism. Makten behöver helt enkelt inte kuva oss, vi gör det så bra på egen hand! Ingen dras till en förlorare, en rörelse som är fullt upptagen med att prata om alla problem som finns kommer bara bestå av fem besserwissrar som tävlar i cynism, resten går raka vägen från blåögd naivitet till svartpillrat tillbakadragande utan att någonsin kavla upp ärmarna och göra något konstruktivt.
Se bara på profilerna bakom de två största populistiska omvälvningarna i modern tid, herr Trump och herr Farage. De är båda personer som med humor och optimism berättar för oss hur mycket bättre allt kommer bli när de vinner och de missar aldrig en chans att gnugga sina segrar i sina motståndares ansikten, just precis den attityden behövs men paketerat i ett svenskt format. Svenskar smälter inte riktigt för Trump eller Farages extravaganta framtoning, Alternativ för Sveriges magplask antyder iallafall det, men de vill ha någon som sakligt och men med en optimistisk underton förklarar hur det allvarliga läget ska lösas. Göran Persson svartpillrade aldrig befolkningen under nittiotalskrisen, han sa blott att nu är det dags för alla att dra åt svångremmen så kan vi lösa problemet under socialdemokratins bestämda ledning. Det fanns aldrig ett tvivel över huruvida problemen är lösbara och det käre läsare, det måste du internalisera. För det finns faktiskt inga tvivel över huruvida problemen är lösbara!
Men vad ska vi göra då? Frågar du dig säkerligen. Det är inte en lätt fråga att besvara, att peka ut problem är trots allt lättare än att komma fram med lösningar. Lyckligtvis så består mänsklighetens historia av dissidentrörelser som byggts upp av handfasta män och lagt om kursen för samhället, kanske inte alltid i riktningar som vi håller med om men deras organisatoriska principer ska för den delen inte förkasta. Vi behöver förstå hur arbetarrörelsen gick från ett gäng marxister i källare till att ha egna fack, egna partier, egna butikskedjor, kursgårdar och evenemang runt hela landet. Vi måste studera hur muslimska brödraskapet byggde upp sig från en marginaliserad grupp religiösa radikaler till en maktfaktor med en stor social närvaro. Vi bör ta ett blad ur de amerikanska revolutionärernas spelbok.
Det handlar helt enkelt om mindre ideologi och mer verkstad, de stora ideologerna har vi redan, vi har Hoppe, Rothbard, Mises, Hayek och alla de klassiskt liberala tänkare. För kulturkritiken så har vi Moldbug, Evola, Ellul och många fler. När det är dags så kan vi plocka ner dem från bokhyllan och implementera det de beskriver, det vi måste göra nu är dock att vaska fram eller skapa organisatörerna och arrangörerna. De som får oss att träffas, samlas, konspirera och agera. Sossarna vinner eftersom de har en väloljad maskin av kassörer, föreningsordföranden och fotfolk som land och rike runt kan kraftsamla. Var är vår vrånge Gösta som håller i ordförandeklubban när det tramsas? Våran Kerstin som inte låter någon fiffla med kassan?
En skopa reaktionär, en skopa libertarian och ett kryddmått primitivist.
