Jag förkovrade mig igår med Joakim Books artikel ”Till öppenhetens försvar” [1] där han går igenom den progressiva översteprästen Johan Norbergs senaste alster. Artikel var, ungefär som man kan förvänta sig, full med märkliga feltolkningar av historien som kan spåras direkt till den svenska skolans indoktrinering, en ofattbar brist på förmåga att förstå att invandring inte är ett linjärt fenomen (brorsan, några tusen juggar eller 2 miljoner MENAiter ger faktiskt kvalitativt olika konsekvenser) och ett rungande försvar för det så kallade öppna samhället. En sak stack dock ut ordentligt och det är följande:
När smågalna så kallade “kulturkrigare” bränner koraner och mobiliserar mot islam runtom i Sverige är Norbergs radikala försvar för relationen med “de andra” viktigare än någonsin.
Låt oss fundera lite på hur läget i landet ser ut nu i det nuvarande året. Vi har i runda slängar två miljoner nyanlända människor i landet som är mot det öppna samhället på religiös grund och som anser att vår gästfrihet gentemot dem innefattar att vi ändrar vår kultur och våra lagar (jalla jalla Allah för alla). Vi har åtminstone lika många individer på slentrianvänsterkanten som är emot det öppna samhället eftersom de är progressiva (vi måste skydda baaaarrrnnneeen från nejzism och kristendom), slutligen har vi en försvinnande liten klick högerextremister som jag själv som förkastar hela grundtanken bakom det öppna samhället (den industriella revolutionen och dess konsekvenser har varit en katastrof för mänskligheten så rid på tigern mitt mannaförbund) delvis på samma grund som vad Popper själv beskrev som toleransparadoxen.
Den stora folkhjälten Rasmus Paludan [2] och hans entourage kan knappast sägas tillhöra någon av de tre falangerna eftersom de, med sina egna liv som insats, tar striden för det så kallade öppna samhällets fundament, yttrandefrihet.
Av alla ovan nämnda grupperingar vilken väljer Book att gå på krigsstigen mot? Jo det dussintal personer som slås för just de friheter som Book själv säger sig måna om! Man blir förstås en smula förbannad när frihetens förfäktare sitter trygga bakom sina tangentbord och kastar skit på frihetens faktiska förkämpar. Fega krakar som jag som inte vågar gå ut och grilla korv över koranen har åtminstone folkvett nog att inse att Paludan är en bättre man än vad jag är och att han gör bra mycket mer praktisk nytta i kampen för frihet för de nordiska folken, Paludan är dagens Dacke.
När Norberg, Book med flera slåss för friheten på sitt säregna sätt, genom att fula ut de som faktiskt slåss mot underkastelsen, så blir resultatet blott gängvåldtäkter, homopissförnedringsrån och pöbeltåg som kräver yttrandefrihetens avskaffande. Bra kämpat killar! Om ni vi det här laget inte har begripit att öppenheten har sina gränser ja då är det illa. En relation till ”de andra” inbegriper att ”de andra” faktiskt vill odla en fruktsam relation med oss, de särskilt socialdemokratiska områdena och reaktionerna på Paludan antyder att det kriteriet inte uppfyllts.
1. Joakim Book – Till öppenhetens försvar
2. Johan Simu – Reflektioner om Rasmus Paludans stora testiklar
En skopa reaktionär, en skopa libertarian och ett kryddmått primitivist.
