Värdet i att läsa gamla böcker


Värdet i att läsa gamla böcker 1

Det finns ett enormt värde i att läsa äldre skrifter men värdet ligger inte alltid i de primära budskap som författarna själva försökte förmedla, jag försöker förstås inte förneka att det finns mycket att hämta från exempelvis Platons tankar som sådana men det största värdet för mig är glimtarna man får av att författarna levde i en helt annan föreställningsvärld med helt andra kulturella förutsättningar [1].

En av mina favoritböcker är Anabasis skriven av greken Xenophon, i den skildras en grekisk härs flykt hemåt genom persernas väldiga riken efter att de slagits på den persiska kejsarens broders sida vid ett kuppförsök som misslyckades. Det är en så välskriven bok att man nästan känner sig som en av grekerna när de tågar över snötäckta bergspass i sandaler och tunika. Då och då stöter man dock på passage som får en att stanna till lite och tänka vänta nu här..:

Ephistenes var en man från Olynthos som tyckte om unga pojkar. Nu fick han se en vacker gosse som nyss blivit yngling stå där med sin lilla sköld och vänta på döden, och då sprang han fram och bönföll Xenophon att hjälpa den vackra pojke

Förvisso så har jag rent sakligt vetat att grekerna var pederaster hela bunten men när jag läser det där så inser jag att det var på riktigt. För dem var det inte konstigare att skända småpojkar som de tagit som krigsbyte än det är för oss att borsta tänderna, när grekernas härar drog förbi så gjorde man bäst i att gömma gossarna. Våra så nobla och heroiska greker – med all sin civilisatoriska fernissar – var i detta avseende som nutida Afghaner [2,3]:

Under min tid i norra Afghanistan uppgav SIDA att majoriteten av pojkarna utsätts för sexuella övergrepp. Traditionen där vuxna män, i det totalt könssegregerade samhället, använder pojkar för att tillfredsställa sin sexualitet är utbredd, liksom traditionen att unga män har sex med andra unga män (det räknas inte som homosexualitet så länge de unga männen inte är kära i varandra). Inte sällan hörs talesättet ”women are for children, boys are for pleasure”.

Det är inte bara grekernas flagranta pedofili som gör en fundersam, man får även en liten insikt i deras föreställningsvärld. Före varje viktigt beslut så slaktade de ett nötkreatur och spådde i dess inälvor för att få vägledning, proceduren beskrivs inte detaljerat och det ordas inte särskilt mycket om det eftersom det var en så självklar sak för dem. När man läser det första gången så rycker man lite på axlarna, när man läser om det för tionde gången så inser man att de rådfrågade inälvorna med samma frekvens som vi ber guden Google om råd när vi navigerar oss genom en okänd stad. Återigen så ligger här en fundamentalt annorlunda världsbild och ruvar under ytan. Man kan förrädiskt lätt luras att tro att de gamla grekerna var ungefär som oss givet hur saklig och begriplig Anabasis är, men när man på allvar börjar fundera över hur annorlunda deras tankevärld måste ha varit för att kunna se spådomar i inälvor som en absolut självklarhet så inser man att det inte riktigt klaffar. Deras syn på kausalitet, ödet, tiden, vädret och människans roll i skapelsen måste ha varit så annorlunda att det säkerligen skulle vara svårt för oss att föra ett begripligt samtal med dem givet de olika implicita antaganden vi gör om världen. För dem var spådomsmagi och gudarnas närvaro något lika vardagligt som att läsa dagstidningen, det var inte ritualer dolda i mystik och drama, inte någon maffig trollformel som i ett rollspel, nej det var blott ännu en aspekt av vardagslivet.

Man kan även vända sig till en annan av mina favoritböcker, Egil Skallagrimssons saga. Här känner man definitivt igen sig i mycket, det är trots allt en del av vår egna fornkultur som skildras. Vissa passage gör en dock både omtumlad och fundersam. Det som verkligen chockerade mig var när Egil och hans följe på natten har rånat en gård någonstans i Estland och i flykten från gården får Egil samvetskval.

Denna färd är svåra nedrig och icke värdig härmän. Vi hafva stulit bondens gods, utan att han vet något därom. Aldrig skall den skammen hända oss. Farom åter till gården och gifvom dem besked om, hvad där skett.

Här tänkte jag att Egil drevs av något slags ridderlighetsideal och att han nu kommer återvända till gården för att utmana ägaren på en rättfärdig duell eller något annat vi skulle se som hedervärt. Icke!

Stora vedstockar hade forslats dit och eld var gjord upp, såsom skicket var: man tände an den ene änden af stocken, och så fick den brinna.

Egil hof upp stocken, gick hän till stugan och sköt den ände, som lågade, upp mot takskägget och så upp i näfren. Där fäste elden fort.

Kort därifrån låg en hög vedträn. Han staplade dem upp framför stugodörren.

Elden bet sig raskt öfver takbräderna.

Männen, som sutto där inne i dryckeslaget, visste intet af, förr än flamman stod in genom taket. De rusade till dörren. Men här var ej bekvämt att slippa ut hvarken för vedtränas skull eller för det, att Egil vaktade dörren och drap både på tröskeln och utanför de fleste, som sökte sig ut.

Därefter frågar husbonden vem som anlagt branden och Egil svarar nöjt att han är sällskapets baneman. Låt detta sjunka in, på vikingatiden så ansågs det vara mer skamligt att fly i natten med tjuvgods än det var att blockera dörren från utsidan, tända eld på kåken och låta alla inne i byggnaden brinna inne utan att ge dem en ärlig chans att försvara sig. Det är en moral som vi sannerligen måste brottas med för att begripa.

Ett annat passage som är obegripligt är när Egils fader har gått hädan:

Så fort han stigit af hästen, gick han in i gången, som drog sig längs skålens väggar, och som hade dörrar fram till sofställena där inne. Han gick fram till Skalle-Grims sofplats, tog honom i skuldrorna, bände honom bakåt och lade honom ned. Sedan gaf han honom likhjälpen. Han lät bryta södra väggen. Själf lyfte han upp Skalle-Grims hufvud och skuldror, och andre togo i fötterna. De buro honom tvärs öfver golfvet och ut genom väggöppningen. Utan rast förde de honom ned till Nöstnäs. Här slogo de för natten tält öfver liket. Om morgonen fördes det vid flodtid om bord på ett skepp och roddes ut till Digranäs.

När jag läste stycket ovan så var min fråga förstås varför Egil bröt sönder väggen för att forsla ut faderns lik ur huset, vad var det för fel på att använda dörren? Svaret ges av den eminenta Jackson Crawford i en av hans samtal om Egils saga [3]. På vikingatiden så trodde man nämligen att gengångare bara kunde stiga in i ett hus genom samma öppning som dess lik hade forslats ut. Att inte ta ut liket genom dörren utan istället göra ett temporärt hål i väggen är därmed en högst pragmatisk och rationell lösning för att försäkra sig om att man inte ska få en nattlig påhälsning av en gast. Här har vi ett fantastiskt exempel på att rationellt och pragmatiskt problemlösande är helt betingat av vilken föreställningsvärld man lever i, det rationella kan inte frikopplas från det kulturella.

Det är när man utsätts för sådana här kontraster, när det så välbekanta blandas med passager som är fullständiga obegripliga, som känslan av surrealism kryper sig in. Man börjar fundera över hur många av våra egna självklara seder, vanor och rationella handlingar som skulle te sig befängda eller obegripliga för antikens greker eller våra egna vikingaförfäder. Hur förfärlig skulle de finna vår moral? Den moderna och universella värdegrundens oifrågasättbarhet får sig en törn då man inser att den bygger på en, än så länge, skapligt kortlivad syn på människan, individen, världen och moralen. Eller som Greg Anderson så elegant skriver [4].

First and foremost, the alleged “universalism” of human rights claims should be qualified in much stronger terms. One would not wish to deny for a moment that leaders, activists, and others from the Global South have productively used rights claims to secure benefits of various kinds for their communities. But this does not make rights discourse any less essentially Eurocentric. This is not just a matter rights being a “Western invention.” The very notion of inalienable human rights as we know them today presupposes a uniquely modern Western kind of reality, one where all of the most vital life-sustaining mechanisms, from free market economies to liberal democracies, are premised on metaphysical commitments to materialism, to anthropocentrism, to secularism, and perhaps above all to individualism. This notion takes for granted the proposition that humans are naturally presocial, monadic beings, all born with congenital rights to pursue their own individual “life, liberty, and property.” And as a historian who specializes in the study of pre-modern experiences, I feel comfortable saying that the very idea that humans need to be individually protected from “the community,” however defined, by certain universal natural rights would make little or no sense in any non-modern reality.

  1. Johan Simu – När världsbilden krackelerar
  2. Wikipedia – Bacha Bazi
  3. Helena Edlund – Om detta må vi berätta
  4. Jackson Crawford – Egill Skallagrimsson
  5. Greg Anderson – Contribution to a Roundtable on Human Rights