För dem av oss, kära läsare, som understundom tittar på tv-programmet Cops är termen compliance inte helt okänd. Vanligtvis är det en något överviktig och anfådd amerikansk polis som yttrar ”bad compliance” efter att hen jagat ifatt kriminaldåren till fots.
Vad den goda polisen då menar är att den nu i laga ordning nedbrottade och handbojade medborgaren visade en dålig följsamhet av polisens uppmaning att inte fly från dem.
Även inom finansbranschen, även om det är svårt att tro det, talar man om compliance. Då i betydelsen regelefterlevnad. Bland annat har Swedbank flera miljarder skäl att fundera över varför den fallerat så grovt i deras verksamhet i Baltikum.
Även inom mitt eget lilla specialfält här i världen talar man om compliance, även om många föredrar termen adherence. Vi frågar oss helt enkelt om våra patienter tar sina mediciner och använder medicinskt-tekniska produkter som vi instruerar dem att göra.
Tyvärr visar både tillgängliga vetenskapliga data och min personliga erfarenhet på området att patienternas adherence lämnar mycket i övrigt att önska. Ett exempel är när användare av en specifik produkt drabbades av besvärliga svampinfektioner. Efter mycket letande, gråt och tandagnisslan lyckades tillverkaren hitta gåtans lösning. Folk hade på eget initiativ kommit på att rationalisera användningen genom att inte skruva på korken på flaskan. Resultatet var att den komponent som skulle döda av svamp dunstade. Alltså drabbades de av svampinfektioner.
Man kan i sammanhanget konstatera att det klart och tydligt stod på flaskan att korken inte skulle vara avskruvad mer än när rengöringsvätskan hälldes upp.
Tillsammans med andra erfarenheter, som att människor på eget bevåg beställer produkter med andra parametrar än de av professionen förskrivna och underlåter att rengöra och desinficera enligt givna instruktioner, får man en ganska dyster bild av mänskligheten. Det är tur jag att uppbär tillräckligt med lön för att tvingas betala statlig skatt. Annars skulle jag i större utsträckning (än vad som nu är fallet) be folk som är så korkade att de flyter av helt egen kraft och aldrig kommer behöva flytväst, att dra åt pipsvängen.
Det finns givetvis psykologiska förklaringar till varför människor inte följer givna uppmaningar och goda råd. I dessa, synbarligen den yttersta av tider, blir det extra tydligt. I USA firar t.ex. ungdomen ”spring break”, förmodligen för att den ungdomliga hjärnan ännu är så omogen att den inte helt och fullt kan göra vettiga riskbedömningar.
Här hemma tar sig folk födda på tidigt 30-tal till mig för att ta del av min yrkesproffesionalism fast de gott skulle kunna vänta tills sakernas tillstånd förbättras. Att man är klar och pigg i huvudet innebär inte per definition att en skröplig kropp klarar covid-19.
Folk i min egen ålder drabbas tydligen av rent tupp-juck och hamstrar till ingen nytta toalettpapper. Detta får anses vara en ren överslagshandling eftersom ett oundgängligt behov av att torka sig om baken knappast existerar, den inhemska produktionen av toa-papper står dessutom stark och ohotad. På det området är landets beredskap god!
Pandemier är kniviga att hantera i moderna samhällen också helt förutan människors dåliga förmåga till compliance/adherence. Det nuvarande utbrottet kan också synas bete sig ologiskt eftersom exempelvis Italien drabbats extremt hårt. Jag misstänker att en stor andel åldrande befolkning i de områden som drabbades först ligger bakom, ämnet kommer säkerligen avhandlas under många år framåt.
Det tycks också vara så att världens länder hanterar problemet på olika sätt. Nyttan av EU får i sammanhanget betecknas som noll.
Sakernas tillstånd blir ännu känsligare när vi funderar på samhällsekonomiska konsekvenser i form av konkursade företag och arbetslöshet. Själv har jag, tycker många, ett ganska cyniskt förhållningssätt till saken. Men faktum är att företag och arbetstagare i min värld har ett betydande eget ansvar för att bygga reserver för dåliga tider. Den som exempelvis väljer att belåna sig tungt och strunta i amorteringar kan inte skylla på viruspandemier.
När det gäller risken att drabbas själv konstaterar jag att den är försvinnande låg trots att jag träffar minst 85 nya personer i veckan i ett rum på max 10 kvadratmeter. Inte heller det faktum att jag dagligen tågpendlar drygt 2h bekymrar mig i någon högre utsträckning. Jag iakttar samma strikta rutiner som jag alltid gjort, handtvätt med tvål och vatten efter varje möte och rigorös desinfektion av instrument efter varje användning. När behov uppstår använder jag engångshandskar som skydd. Det enda egentliga tillägget är att vi just nu avstår vissa undersökningsmoment för att minska en försvinnande låg risk för smittspridning till ännu närmare noll och uppmanar människor som har influensasymptom att stanna hemma, vilket sker vid varje influensasäsong.
Kanske är den oro som just nu upplevs ett resultat av mångårig socialism. När det börjar blåsa känner människor sig osäkra om staten inte visar dådkraft? Jag kan meddela att staten sedan länge tappat markkontakten och sysslar med betydligt viktigare saker än medborgarnas säkerhet och rätt till frihet. På allvar diskuteras allas rätt till att identifiera sig som vad de vill och nödvändigheten att könskorrigera unga människor. Myndigheter för jämställdhet inrättas och regioner som ska handlägga sjukvård ägnar tid och möda åt japansk repbondage.
Jag föredrar att reagera med stoiskt lugn. Visserligen är jag man, sålunda högre risk för att dö än kvinnor. Å andra sidan är jag relativt ung, endast 50 år fyllda, och utan bakomliggande sjukdomar. Till mina belackares ringa glädje är möjligheten att jag överlever ännu en pandemi högst betydande!
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
