Det finns ett gammalt svenskt ordspråk från 1400-talet, som säger: rätten sitter i spjutstångs ände. I original: nw ligia lagh i spiutstangs ænda. Jag tolkar det som: ”nu ligger lag i spjutstångs ände”. Detta har ofta tolkats som den starkes lag, makt är rätt eller liknande. Men man kan även se det som ett förtydligande av den redan då rådande svenska devisen; land skall med lag byggas. Det vill säga att den lagliga makten har till sitt förfogande ett våldsmonopol för att upprätthålla lagen. Spjutstångs ände utgör här ett skydd för skötsamma medborgare mot brottslighet och barbari. Det är så våldsmonopolet har förutsatts fungera i Sverige.
Ett sådant våldsmonopol måste vara lyhört, alert, flexibelt, tydligt och pålitligt. Eller helt enkelt välfungerande, för att behålla medborgarnas förtroende. Börjar byråkratin hitta på dumheter mot medborgarna och nyttja våldsmonopolet mot folket för att genomdriva byråkratins vilja mot folkets, eller om våldsmonopolet abdikerar från skyddet av folket, då eroderar kittet i samhället fort. Såväl byråkrati, skatter som våldsmonopol mister sin legitimitet. I slutänden även sin legalitet.
Traditionellt har vi i det moderna Sverige haft stort förtroende för våldsmonopolet. Jag tror att en viktig förklaring är den allmänna värnplikten som under drygt hundra år engagerade i stort sett alla svenska män under en period av deras liv. Där lärde man sig respekt för vapen och behärskning av och under våldsutövning. Men också att det är berättigat och rättfärdigt i försvaret av nationen och det samhälle man vill leva i. Den allmänna värnplikten var en utbildning av patrioter.
Mot den insikten växte under senare delen av 1900-talet fram en pacifistisk rörelse som hatar vapen och tror att fred kan upprätthållas genom dialog. Därtill skall läggas att de flesta kvinnor sedan 60-talet bekänt sig till feminismen, en rörelse som lever i villfarelsen att våld bara kan användas till angrepp, inte till försvar, och därför ska ”förbjudas”. Tillsammans har de underminerat respekten för våldsmonopolet och ofta framhärdat i att det inte har någon plats i postmodernismen.
Men så kom islam till Sverige. Det är en religion som i sin heliga skrift uttryckligen säger sig vara den enda och sanna läran och att det är varje muslims skyldighet att verkar för dess implementering i hela världen. Vidare framgår att för att nå detta mål ska muslimen i underläge inte utmana, men gärna ljuga för att slippa straff. När muslimen däremot har ett övertag ska denne visa hänsynslöshet i proportion till sitt övertag. Det vill säga att några få muslimer knappt märks i ett samhälle, men ju större andel de blir desto mer kräver de av icke-muslimer, eller för den delen syndande muslimer.
Muslimsk rättsskipning kallad sharia, bygger på mosaisk rätt, öga för öga, tand för tand. Det är en rättssyn där straffet ska vara en hämnd, en vedergällning av samma storlek och karaktär som brottet. Där finns bakgrunden till förnedringsrånen. De som utför dem är förtrupper därtill uppfostrade, som testar vad vårt våldsmonopol (rättsväsendet inkluderat) duger till. Bemöts de inte med motstånd från den svenska allmänheten och inte med straff enligt mosaisk princip betraktar de oss som både underlägsna och undergivna. Då ser de det som sin rätt och plikt att fortsätta förnedra och förtrycka för att öka sin egen makt och övertag, till ära för Allah. Det där sista är ingen bisats som kan ignoreras. De anser att det är deras heliga uppdrag från Allah.
Bruce Bawer är en amerikan bosatt i Norge sedan många år, han har i böcker och artiklar varnat Europa för följderna av islam i Europa. Historiska erfarenheter saknas ju inte heller i Spanien och Balkan. Årets svensk, Jens Ganman har behandlat ämnet i både bokform, artiklar och tweets. Johan Westerholm har gjort en gedigen genomlysning av främst den militanta sidan av islam, islamismen, på ledarsidorna.se och i en ny bok.
Socialdemokraten Westerholm har förtjänstfullt visat att islam, kommunism, nazism och fascism är olika grenar på samma totalitära stam. Men där islam är den enda som hänvisar till ett gudomligt uppdrag. Han har dessutom visat på oroväckande omfattande infiltration av islamister i den svenska statsförvaltningen samt i främst S och MP.
Samstämmigt beskriver dessa författare att islam är en erövrarideologi och härskarfilosofi som gömmer sig bakom en religion. Många anser att man måste skilja på gudfruktig fridsam islam och militant revolutionär islam. Men det finns ingen skarp gräns däremellan. Där finns bara gråzoner och fritt utbyte mellan olika riktningar. Därför måste islam i det demokratiska sekulära Europa betraktas som en invasion utförd av främmande makt. Nätverket Muslimska Brödraskapet påstås vara den mest aktiva radikala gruppen i västvärlden. De har tydliga kopplingar till Al-Qaida och IS. Bara i Sverige har de enligt Westerholm via ett antal underorganisationer lagligt tillskansat sig bortåt en miljard kronor av skattemedel. Pengar som används för att underminera vår sekulära demokrati.
Europas stater måste för att rädda sin frihet och självständighet i demokratiska sekulära stater hota att förbjuda islam inom sina gränser. Där måste gränsen för religionsfrihet gå. Vi kan inte acceptera den trojanska hästen ”religion” som egentligen är en invasion. Kräv konvertering till annan religion eller ingen alls, eller lämna Europa omgående!
Kan inte muslimerna själva sudda ut gråzonen och dra en skarp gräns mellan fridsam religion och militant totalitär islamism måste demokratierna göra det åt dem. Detta ska uppdras åt våldsmonopolets högsta ledning (politikerna) att genomföra. Det är inget medborgare ska åta sig på egen hand. Där måste vår frihet, fred och säkerhet manifesteras med spjutstångs ände i händerna på vårt våldsmonopol. Ungerns regering verkar just nu vara den enda som håller emot EUs planer på större migration och påtvingat mottagande.
Vi har i Sverige sedan WWII en lag som förbjuder politiska uniformer. Eftersom islam är en religion med det politiska syftet världsherravälde måste alla klädesplagg som signalerar islam förbjudas. Det vill säga slöja, niqab och liknande. Även alla moskéer, minareter och samlingslokaler för muslimer bör stängas.
Sverige har numera en lång och inte så ärofylld historia av undfallenhet och eftergifter mot stormakter. Det har påvisats vad gäller Nazityskland, USA, Sovjetunionen, Ryssland och Storbritannien. Dessa är dock trots olikheterna lika oss med historia i kristendom, demokrati med mera. Islam och dess kalifat har inget sådant. Muhamed Omar uppmanar oss i Newsvoice/DGS att som medborgare med pennan trotsa den totalitära islamismen. Underförstått att statens våldsmonopol sköter sin del av det demokratiska samhällskontraktet.
Vår historia skiljer på två väsentliga punkter från alla andra kulturers. Vi har aldrig haft feodalism. I förkristen tid var kvinnor i Sverige mer jämlika med männen än i någon annan känd kultur. De hade lika arvsrätt, rätt till ägande av jord och företagande. Rätt till skilsmässa. Islam har inget av detta. Tvärtom är kvinnans underordning inskriven i Koranen. Hur svenska kvinnor och feminister kan bejaka en endaste bokstav, en enda yttring av islamsk kultur är en gåta.
Nu kanske någon tror att jag är islamofob, som det brukar påstås om alla som riktar kritik mot islam, men så är inte fallet. Jag är ateist och ogillar all gudstro och alla religioner. Ser dem helt enkelt som oförenliga med förnuft, fakta och logik. Som samhällsdoktriner medför de alltid ofrihet. Dock, religioner och religiösa människor som söker andlighet inombords har jag inga som helst problem med. Men kristna som bär kors tydligt synliga utanpå kläderna, det tycker jag är kränkande. De skyltar med att deras fromhet är större än min och dessutom mer värd.
Muslimerna har på motsvarande sätt de kvinnliga klädespersedlarna, som för muslimer är tvingande. Till detta kommer för alla muslimer Koranens mål på världsherravälde och krav på missionerande. Tillsammans gör det islam till ett törne i en sekulär demokrati. Samstämmigheten börjar nu bli hög bland svenska skribenter och debattörer att islam är inget vi kan tolerera i Sverige. Den som har kort minne bör läsa Petrit Latifis krönika om hur det gick för det multikulturella Jugoslavien och varför!
Mats Jangdal har erfarenhet från en mängd olika arbetsområden och aktiviteter. Från arbetslivet kan nämnas egenföretagande, jordbruk, chaufför, TV, tidningar, bokutgivning. Dessutom sport, idrott, föreningsliv, samhällsdebatt och bloggen Frihetsportalen.se
