I dessa bistra tider passar inget annat bättre än att fira nationaldagen med knäckebröd och endast en liten klick smör, helst ska det vara härsket smör. Är man riktigt nationalistiskt lagd, jag tillhör inte den skaran, kanske konungens tillfälliga återkomst från exilen på Stenhammars slott till huvudstaden skådas i televisionsapparaten!
Vidare kommer kronprinsessan hålla digitala visningar av slottet i Stockholm. På Logården därstädes ska arméns glada musikanter avhålla det vanligtvis välbesökta stora Taptop. I dessa pandemiska tider närvarar endast statsministern, talmannen och kungaparet själv.
Som en ren serviceåtgärd till Fri Debatts läsare hittar ni mer information i denna länk.
Som bekant för alla är det annars inte så väl bevänt med nationalistiska känslor i dagens Sverige. Jag trodde länge att jag själv utgjorde ett eget lågvattenmärke i den ligan. Det var givetvis innan den av långvarig karantänvistelse förvirrade Homo Stockholmius, en märklig underart i den svenska myllan, drabbades av insikten om att svarta människor i USA behandlas illa av polisen.
Min egen teori i sammanhanget är att det helt enkelt är evolutionen som arbetar på, stilla och målinriktad. Homo Stockholmius har nu nått en evolutionär återvändsgränd och är i akt och mening redo att i sin iver till solidaritet och medmänsklighet smitta ner varandra och stilla vandra till historien.
Angående polisens agerande, både amerikansk och svensk, finns en sedelärande historia att berätta.
En nära släkting till mig, för övrigt en hederlig karl vars utsagor kan hållas för sanna och trovärdiga, kom under 60-talet att samarbeta med amerikansk militärpolis. Innan dessa militärpoliser släpptes in i kantinen var de tvungna att lämna ifrån sig sina handeldvapen. Annars ansågs risken för att de skulle börja skjuta på varandra för stor!
Vem vet, innan de svenska poliserna släpps in i fikarummet kanske de måste recitera FN:s stadgar om de mänskliga rättigheterna eller polisens förmodligen väldigt omfattande värdegrundsdokument?
Frågan om varför vi firar nationaldag är intressant i sig. Som Harald Gustafsson, professor em i historia vid Lunds universitet, konstaterar i en understreckare i dagens SvD: ”Fältet är egentligen fritt.”
Allt från Gustav Vasas kungaval till att 1974 års regeringsform antogs av riksdagen den 6 juni 1973 kan användas som motiv. Sålunda ganska typiskt utslätat mähäigt och svenskt.
Anser man att gamle Gustav var klosterbrännare och bokbålsarrangör, vilket den nämnda professorn inte håller med om, kan man i god anda hänga upp sina nationalromantiska känslor på regeringsformer. Den intressanta vinklingen här är givetvis att den som anser att hr. Vasa var bok- och klosterbrännare inte alls borde kalla sig svensk. Än mindre sitta i riksdagen, som hen gjorde vid tillfället. Föga förvånande var personen ifråga representant för (C), ett av kammarens absolut mest kunskapsrelativistiska partier. Till skillnad från undertecknad, som alltså har ganska ljumma nationalistiska känslor, tycks detta parti vara rent avogt inställt till Sverige som sådant.
På sin hemsida skriver man bland annat att ”Varje individ har rätt att skapa sin egen identitet.”
Detta gäller givetvis bara så länge man följer det konsensuslinjen och är snäll, vänlig och underdånig mot allt och alla. Diskriminering tillåts icke i deras Sverige.
Centerpartiet har alltså missat den viktigaste av politikens alla poänger. Nämligen den om att det handlar om vad man ska prioritera.
Förmodligen firar man nationaldagen med mångkulturella mensfester, och skriver just i detta nu petitioner att inlämnas till berörda instanser angående upphöjande av den knäböjande polisen till rikspolischef och nationalhelgon.
Själv känner jag, ärligt talat, inte för att fira en nationaldag under rådande socialistiska konsensusdiktatur. Mina nationalistiska känslor kommer kanske vakna när vi accepterar att Sverige är ett bra land på sina egna meriter, inte som ett resultat av att vi ska spela moralisk och humanitär stormakt för att dölja vår ångest över att vi gått från fattig bondenation till rik industrination på relativt kort tid.
Vårt land behöver nämligen inte gissla sig självt och älska allt och alla till priset av förlorat välstånd för dem som av födsel och ohejdad vana är svenskar.
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
