Statens Kulturråd, eller Kulturrådet som det kallas i dagligt tal, är en svensk så kallad förvaltningsmyndighet.
I det stora hela går verksamheten ut på att fördela en oherrans massa pengar till den i ropet vardande svenska kulturen. Inför spelåret 2021 har bland annat gruppen Abnorm Scenkonst ansökt om och fått bidrag om 250 000 kronor för ett projekt kallat ”Dåliga Känslor”.
Eftersom jag är nyfiken på hur mina surt upphostade skattepengar förvaltas kikar jag in på Abnorm Scenkonst hemsida och konstaterar att inte mindre än 3 av 5 pågående projekt som beskrivs därstädes på något sätt är finansierade av allmänna medel. Förklaringen ligger sannolikt i gruppens beskrivning av sitt arbete. Jag låter gruppen tala för sig själv genom att helt enkelt citera dem rakt av!
”Abnorm Scenkonst vill på ett lekfullt sätt ifrågasätta rådande samhällsstrukturer och normer. Oftast skapar Abnorm scenkonst ut ifrån upplevelser och betraktelser av samtida eller personliga fenomen, snarare än färdigskrivna texter eller pjäser. Abnorm Scenkonst vill ständigt utmana nya uttryck och sceniska former. ”
Här kan man konstatera, om man vill vara gnällig (och vem vill inte vara det!), att en del av pengarna nog skulle kunna spenderas på en kurs i att skriva presentationer. Det goda kulturarbetarna har glömt mellanslag efter en punkt. Som skattebetalare kan man inte annat än uppröras av en sådan slapp språkbehandling!
Dagens ungdom o.s.v.!
Men mer om scenkonsternas finansiering senare. Kulturrådet har precis utkommit med Barn- och Ungdomskatalogen, svenska statens propagandaskrift för dessa gruppers rätta och riktiga litteratur.
Förlagen går mer än gärna med på samarbetet eftersom det sannolikt anses vara en form av erkännande att presenteras i katalogen. Dessutom är marknadsföring en dyr historia. Förlagen är, möjligen till kulturministerns stora förtret, huvudsakligen affärsdrivande verksamheter på en konkurrensutsatt marknad. Ur deras perspektiv är all marknadsföring bra marknadsföring.
Det finns flera saker som är intressanta med katalogen. Den receptive konstaterar givetvis det mest uppenbara anledningen på omslaget, nämligen att den är gratis.
Här kan man fundera över om inte Statens Kulturråd borde föreslås till det som felaktigt omnämns som Nobelpriset i ekonomi. Att kunna producera en så omfattande skrift utan kostnad är nämligen en prestation i sig. Att dessutom distribuera den till bibliotek, barnavårdscentraler, förskolor och, där jag fann publikationen, SJ:s tåg förminskar inte min respekt för denna förvaltningsmyndighet!
Eller så är det helt enkelt så att man med gratis avser utan ytterligare kostnad för dem som läser den. Det är en helt annan sak, givetvis. Men som trött skattebetalare får jag väl anta att en del av förvaltningsmyndighetens budget bränns på pratglada marknadsföringskonsulter som vet att berätta hur en slipsten skall dragas för att medborgarna rätt skall indoktrineras.
Utformningen av katalogen skvallrar om förvaltningsmyndighetens inkluderande uppdrag.
På sidan 11 i ungdomssektionen har man fokuserat på bilder av barn. Ett av barnen kan med säkerhet identifieras som varandes av helsvenskt ursprung, likaså den på sidan uppenbarligen äktsvenska bibliotekarien, resten verkar ha ett utomeuropeiskt ursprung. Man har väl antagit att det annars kan vara så att mer nysvenska läsare av katalogen skulle kunna uppröras och känna sig förfördelade. Med resultatet att spänningarna i vissa bostadsområden skulle bli ohållbara.
Några synpunkter på att vissa av böckerna beskrivs på officiella minoritetsspråk, bland annat meänkieli, tänker jag inte ha. Jag konstaterar att Statens Kulturrådet till och med fått med jiddisch på ett hörn. Sannolikt gnisslar väl SSU i Malmö tänder över detta faktum. De får trösta sig med att både arabiska och persiska också förekommer i publikationen. Detta trots att dessa språk (ännu) saknar officiell status i vår lilla nordeuropeiska randstat.
Något man verkligen kan ha allehanda synpunkter på är att Statens Kulturråd i ungdomssektionen viker en sida för två böcker om mens på somaliska respektive arabiska, båda två markerade som lättlästa.
Statens Kulturråd trycker också på den arabiska översättningen av Christina Herrströms ”TUSEN GÅNGER STARKARE”. En bok med budskapet att det är viktigt som tjej att vara stark och ha ett bra självförtroende.
Förmodligen gör Statens Kulturråd den helt rimliga bedömningen att de somaliska och arabiska flickornas föräldrar så att säga är förlorade i integrationshänseende och oförmögna att delge sina ungdomar västerländska tankegångar. Ansvaret får alltså läggas på flickebarnens späda axlar!
Frågan är dock om de som verkligen behöver böckerna har någon som helst möjlighet att läsa dem? Det synes mig oklart om hårt hållna flickebarn i så kallade avskrivna, eller om det var utsatta, områden har den möjligheten?
Hur det nu är med den saken så ska vi återvända till Abnorm Scenkonst.
Vad dessa statligt och regionalt finansierade kulturaktörer sällan tänker på är vad som händer om det otänkbara inträffar. Exempelvis att SD hamnar i regeringsställning. Man kan då fundera på hur populärt den gruppens ifrågasättande av samhällsstrukturer och normer kommer uppfattas både på Kulturdepartementet och Statens Kulturråd.
Givet det faktum att en viss eftersläpning sannolikt förekommer när det gäller kulturpolitikens genomdrivande går det med all sannolikhet att förutspå Abnorm Scenkonsts, och andra normbrytares, frånfälle från tiljorna. Det är tämligen svårt att producera normbrytande och ifrågasättande scenkonst om oxdans och svenska krigarkonungar.
Kanske är det orsaken till att kulturarbetare i gemen omfattas av svårartat socialistiska värderingar? Deras uppdrag uppfattas av dem själva som så viktigt att det inte kan anförtros en fri marknad som styrs av tillgång och efterfrågan. För att överleva måste verksamheten finansieras med tvångsrekvirerade medel, skattepengar med andra ord. Att den hårt prövade skattebetalaren, om hen fick behålla en större del av sina pengar, själv skulle vara kompetent att välja sin kulturkonsumtion har aldrig föresvävat kulturfantomerna.
Därför kämpar man med näbbar och klor mot att den rikspolitiska ordningen skall förändras till den vanliga medborgarens fördel. Därför sätter gladeligen socialdemokraterna en miljöpartist till chef för Kulturdepartementet. Därför kommer det förr eller senare ett gigantiskt bakslag när den så kallade borgerligheten väl sätter sig i regering tillsammans med SD.
Jag föreslår att man röstar på ett parti som vill befria kulturen från statens ok och piskor. Endast då har kultur i alla dess former, från Abnorm Scenkonst till allsköns litteratur en chans att blomma på riktigt.
Rösta på Klassiskt liberala partiet!
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
