Såhär på lucia i nådens år 2020 kan vi konstatera att folk var bättre på att avgå från förtroendeuppdrag förr om åren! Den 13 december 1294 abdikerar påven Celestinus V från påvestolen, eftersom han är rädd att hans påvliga plikter ska inkräkta på hans asketiska liv och därmed fördärva hans själ.
Moderna svenska politiker är dock mindre oroliga för sin odödliga själ. De går istället sönder. Riktigt vad det innebär är det väl ingen som riktigt begriper, möjligen skäms de för att blivit påkomna med fingrarna i syltburken…
Även undertecknad kände i veckan ett ögonblick av skam. Dock inte på grund av några brister i mina moraliska ställningstaganden eller val av sambo.
Det förra eftersom jag i princip har normala reflexer och intuitivt vet när något är fel, det senare på grund av att jag mycket aktivt avstår mellanmänskliga relationer i allmänhet och särskilt sådana som innebär att jag måste flytta ihop med någon. Det underlättas för övrigt av det faktum att den kvinnliga delen av befolkningen inte i särskilt stor utsträckning tycks finna mig attraktiv.
Men av ideologiska och andra skäl har jag senaste tiden lite mer aktivt börja söka mig ett hus att bo i. I veckan blev det plötsligt skarpt läge och utrustad med en lånegaranti från banken och en klart uttalad, och enligt mig överlistig, budgivningsstrategi gav jag mig in på den delen av bostadsmarknaden där pengar betyder allt.
I efterhand kan jag väl konstatera att just detaljen med att ”pengar betyder allt” var det jag missade. Jag blev överbudad helt enkelt, bortkollrad och gruvligen nedsablad av en medborgare som var stadd vid bättre kassa!
Det är åtminstone vad jag förstått av den efterföljande analysen. Nästa gång får jag tänja lite på gränserna och utverka mer pengar från banken om jag skall lyckas att få jobbet som låneslav hos dem!
Efter en mycket kort sekund av självömkan, och några minuters funderande på andra politiskt aktiva medborgares problem med sina husinköp, kom jag dock att fundera på varför våra socialistiska överherrar ens tillåter folk denna synnerligen kapitalistiska lösning på sina bostadsproblem?
Regeringen tillsatte under det gångna året, efter mycken gråt och tandagnisslan, en utredning om fri hyressättning i nyproduktion. Något som givetvis förhandlingschefen i Hyresgästföreningen, Erik Elmgren, kommenterar med det är riktigt illa.
Hyresgästföreningen riskerar alltså mindre makt, Erik sitt jobb och försörjning! Vi som är hyresgäster, och för den delen hyresvärdarna, kan få glädjen av att själv välja vårt sällskap. Det är ju riktigt bra!
Jag kanske t.o.m. kan tänka mig att bo kvar i hyresrätt om min hyresvärd med ekonomiska styrmedel kan selektera bort de värsta plattnackarna. De som ställer sopor i trappuppgången och, förmodligen fullt medvetet, låter sina hundar svina ner i husets omedelbara närområde.
Det är ju allom bekant att ett bostadsområde inte är mycket bättre känt än det sättet dess värsta invånare beter sig på!
Exempelvis har det på senare tid kommit till min kännedom att Angered i Göteborg innebos av en god del rediga medborgare. Inte som man tror enbart av vägavspärrande kriminaldårar och klankriminella.
Samma sak torde för övrigt gälla de flesta utsatta, eller om det kallas avskrivna, bostadsområden i vårt avlånga land.
Därför uppfattar jag det som ytterst märkvärdigt att Sverige faktiskt inte fördelar friliggande villor, radhus och alla lägenheter via en central myndighet! Det borde annars vara ett socialistiskt ideal att sträva efter.
Kanske är det så att våra socialistiska överherrar inser det omöjliga i att inte låta medborgarna ha något att sträva mot? Dessutom är det faktiskt också ett utmärkt sätt att hålla medborgarna i en viss tukt och förmaning att själv äga sitt boende.
Det måste underhållas, pengarna skall dras in för att betala av lånen och fastighetsskatten är ju mumma för staten.
För övrigt verkar det som att nästan alla som äger sin bostad är drabbade av ett kollektivt och ständigt pågående behov av om och tillbyggnad. Vad jag förstår har byggvaruhusen under förevarande pandemi gått över förväntan eftersom folk ”som jobbar hemma” verkar ha ägnat en avsevärd tid på att bygga om därstädes.
Förmodligen kommer snickare, elektriker och andra typer av byggfirmor få ett bra uppsving när alla dessa amatörmässiga byggnationer måste fixas till efter att nuvarande isoleringsåtgärder upphört.
Själv önskar jag mig ett rejält gammalt hus med en helt obsolet planlösning i form av rum med olika funktion. Alltså inte det moderna idealet med öppna planlösningar där kök och vardagsrum är ett och samma. Möjligheten att ordna mig ett separat läsrum där jag också kan lyssna till musik och skriva får det att vattnas i munnen. På så sätt var huset jag förlorade budgivningen på idealiskt eftersom det innehöll en liten inredd övervåning som man bereddes tillträdde till genom en livsfarlig trappa byggd 1929!
Men tills vidare får jag bida min tid och betänka att även andra, exempelvis småbarnsmamman och Kd-ledaren Ebba, har svårt att införskaffa sitt drömboende. Det är ju alltid en tröst att man inte är ensam om sitt elände.
Dessutom kan man kanske önska att regeringen släpper den övriga bostadsmarknaden lika fri som den jag i veckan misslyckades på.
På dagens genomreglerade hyresmarknad, som dessutom lider tungt av ett stort inflöde av desperata bostadssökande som inte kan varken språk eller kultur, firar kriminella och samvetslösa stora triumfer. Trångboddheten utgör i pandemiska tider ett stort problem. Om regering och riksdag kanske kunde tänkas släppa på prestigen och avreglera mera skulle sannolikt en god del av problemen kunna lösas upp. En genomtänkt repatrieringspolitik och kraftigt åtstramad syn på bidragsmigrationen skulle inte heller skada.
För nästan alla, utom höga politiker och tjänstemän, är det nämligen enkelt att räkna ut att ett stort inflöde av från oss kulturellt avvikande människor innebär att hela samhället, inklusive ett dåligt fungerande system för hyresbostäder, kommer pressas hårt.
Därför är det bra att man inför marknadshyror och inte mer än vad som nu är fallet, med skatter och dylikt, försvårar för dem som vill skaffa eget!
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
