Moderniteten

Du sitter där med värk i underarmen efter helgens tredje porrmaraton, den här gången förde ditt frenetiska klickande dig till kategorier på pornhub som inget friskt sinne någonsin borde utsättas för. Din mage surar efter sunkpizzan du ensam tryckte i dig till lunch och samarinen bubblar dystert i glaset.

Du ligger i sängen och din magkatarr gör det omöjligt att sova, frugan har haft huvudvärk i fyra veckor och du bävar inför all övertid som kommer att behövas för att få ihop det till det nya hemmabiosystemet och till thailandschartern där du äntligen kan dumpa ungarna på Bamseklubben (det är inte direkt så att du vill umgås med dem ändå) och supa dig redlös vid poolen medan du spanar på de unga charterledarna i korta kjolar.

Välkommen till moderniteten, den är torftig, obeskrivligt torftig. Den är inte ens flådig i sin dekadens, det är inte Neros orgier utan det är ”Texas truck stop glory hole” och billig öl. Vi flyter på ett hav av nihilism där själva ordet mening anses löjligt och där mening, precis som allt annat, individualiserats så radikalt att blotta tanken på en delad mening skrämmer livet ur de flesta. Att prata om mening görs inte så lätt idag utan att framstå som ett dörrknackande Jehovas vittne och mening har vid en första anblick bannlysts från politiken.

Ingen politiker skulle sätta sig i morgonsoffan och prata om hur deras parti ger mening åt livet, denna bannlysning är dock bara ännu ett sätt som vänstern har dribblat bort högern. I realiteten så genomsyras politiken av religiositet, så pass olika författare som Moldbug[1], Dick Harrisson[2] och David Thurfjell[3] har insett att progressivismen, allas lika värde, det oskrivna bladet och demokratikulten utgör en modern religion som vi faktiskt är villiga att gå ut i korståg för så vi kan rädda de otrogna (monarkerna, tyrannerna, kejsarna, hottentotterna, putinisterna och alla andra som ännu inte frälsts av demokratin).

Socialister och liberaler bannlyste tillsammans religionen från politiken och införde i smyg sin egna trosförklaring – av vilken de själva förstås var de korrekta uttolkarna – och kastrerade därmed högern. Efter världskrigen var den progressiva religionens seger absolut och efter kalla kriget lyckades liberalerna även besegra socialisterna och stod kvar som ensam uttolkare av deras gemensamma trosförkunnelse. Den mening som den klassiska högern torgförde, framförallt kristendom av olika smaker och den monarki den var bunden till, förpassades snabbt till soptunnan. För högern återstod inget annat än att motvilligt anamma värdegrunden för annars var de nazister – den moderna religionens demoner – som säkert i smyg dyrkade Hin håle själv, dvs Hitler. Resten är, som man säger, historia.

För några dagar sen tog sig Martin och Nicholas i Radio Bubbla an det här ämnet i en stimulerande diskussion [4] där Nicholas förde fram tanken att organisationers oundvikliga vänstervridning beror på att vänstern utgör den rättrogna falangen av dagens moderna religion och högern är blott eftersläntrare (moderater och kristdemokrater) eller kättare (libertarianer och alternativhöger). Asymmetrin mellan hur höger och vänster behandlas är alltså av samma slag som asymmetrin mellan hur en bibelviftande präst behandlades i jämförelse med en djävulsdyrkare under häxjaktstiden. En sann högerman till skänks lika mycket utrymme i en värdegrundad förening som ateisten får i det muslimska brödraskapet. Det är en helt klart en tilltalande hypotes som bör beaktas av alla som ser sig som höger. Det är alltså just precis vänsterns religiositet som ger dem kraft att kuva en meningsbefriad höger.

Men vad ska man göra? Att allas lika värde är en undermålig ersättningsreligion är tyvärr uppenbart [5,6,7]. Vem kunde trots allt förutse att värdegrunden och demokratikulten, med alla sina inbyggda schizofrena självmotsägelser, är ett gift för sinnet? Det är en religion men den klarar inte av att ge mening och i allt större desperation så går vänstermänniskorna längre och längre i sina försök att hitta orättvisor att bekämpa i tron att det är nyckeln till det meningsfulla livet, att få slå en nazist i ansiktet, att få kämpa mot smygrasismen, att få ha sin alldeles egna ensamkommande afghan att pyssla om.

Samtidigt så drar sig alla andra undan ty finner du inte mening i värdegrunden så är du lämnad vind för våg, något annat har samtiden inte att erbjuda. Alla de viktiga funktioner som de genuina religionerna stod för, ritualer, fester, sammankomster, tacksamhetsriter, introspektion, dans, sång och delad ödesgemenskap, de lyser med sin frånvaro, vi konsumerar mycket men vi deltar inte längre [8] och det finns mycket som tyder på att vi behöver sådant för mentalt välmående [9]. Men om det är köttrymdsmännerbunden som är framtiden [10] så måste vi lista ut hur vi får tillbaka meningen för det säger sig själv att man inte kan bygga en rörelse blott på att få vara ifred. Att vara ifred är redan vänsterns potentiella motståndare som är fullt upptagna med både fysiskt och mentalt onanerande, men börjar vi sälja mening, ja då står vi där som den förvisso artige men likförbannat påträngande Jehovasmannen som knackar på dörren och vill tala om Jesus.

Mitt ödmjuka förslag är att när man väl insett att det är ritualerna, sångerna och gemenskaperna i sig som är det viktiga, inte nödvändigtvis den metafysiska tro som används som ursäkt, så kan man börja i den änden. Man behöver inte tro på varken Oden eller Jesus för att träffas och göra saker som går djupare än att gnälla på politik medan man häver öl. Man kan återskapa det som gav en känsla av tillhörighet och jag misstänker att den tidiga arbetarrörelsens framgång var just på grund av att den skapade mening, sammanhang och tillhörighet för sina deltagare.

Annars så får vi helt enkelt vänja oss….