En fråga som ställs alltför sällan är vilken målgrupp en frihetlig rörelse egentligen bör rikta in sig på. Av slentrian så hävdar man ofta att alla får det bättre om vi gör oss kvitt statens förtryck. Det faller dock på sin egen absurditet, hade ingen gynnats av staten så hade vi inte haft en stat, då hade ingen försökt få den att svälla till allt mer monstruösa proportioner!
I realiteten är det väldigt många som gynnas av monstret och som inte skulle prestera särskilt väl på egen hand. Fundera exempelvis på dessa grupperingar:
- Alla de som pyntar huvudet med en så kallad offentlig sektor-frisyr
- Majoriteten av icke-europeiska invandrare
- Politikeradeln och deras bulvaner
- Svågerkapitalister (dvs en väsentlig del av svensk storindustri)
- Väldigt många ensamstående föräldrar
- Alla som går flumutbildningar och som sedan börjar jobba som genusvetare, socionom eller med något annat hittepåyrken (de har förvisso stor överlapp med grupp 1 men kan särskiljas baserat på deras innovativa bruk av hårfärg)
- Horderna av advokater och ekonomer som lever gott på att vägleda företag genom regelverksmardrömmen
- Alla socialfall, arbetslösa osv
- GONGOaner
Ja listan kan göras lång, alla de ovan nämnda kommer åtminstone kortsiktigt förlora väldigt mycket när statens makt radikalt inskränks. Det finns faktiskt bara en grupp jag kan komma på som omedelbart kommer gynnas av en klassiskt liberal politik och det är nettoskattebetalarna. Många har försökt uppskatta hur stor andel av befolkningen nettoskattebetalarna egentligen utgör och Daniel Berntssons inlägg i frågan är läsvärd. Här och nu kan vi gott höfta till det och säga att det handlar om maximalt en femtedel av befolkningen (en stor del av den privata sektorn i Berntssons diagram utgörs trots allt av diverse konsulter och annat löst folk som uteslutande lever på medel det från det ofantliga) som till största del är medelklass.
Vissa som ej är nettoskattebetalare kan dock även de lockas av det frihetliga budskapet (nej det är inte experterna inom könsöverskridande dockteater jag menar), sjukvården skulle exempelvis blomstra och läkare och sjuksköterskor skulle känna hur deras plånböcker blir allt fetare samtidigt som deras patienter blir allt nöjdare. Läraryrket skulle även det få ett rejält prestigelyft (men det indoktrinerade bottenskrap till lärare som idag examineras skulle förmodligen inte komma långt inom ett privat skolsystem). Vissa grupperingar inom den tärande sektorn kan därmed kanske lockas över till vår sida.
Hur är det med resten, kan man överhuvudtaget förvänta sig något stöd från offentlig sektor-frisyrerna? Från ortens klanhövdingar? Från de rika bidragstagarna inom advokatsamfundet eller på myndigheterna? Från de fattiga bidragstagarna som går till socialen? Från de med en examen inom feminstisk teknovetenskap? Knappast! Att sjunga frihetens lov till dessa människor är att sjunga om att deras sötebrödsdagar är över, refrängen i vår sång handlar trots allt om hur vi ska smälla till deras giriga händer när de trevar efter andras plånböcker.
Nej nästan allt hänger i slutändan på en klass, den trygga, arbetsamma och flitiga medelklassen (med inslag från delar av överklassen som inte är parasiterande). Patrik Engellau har på Det Goda Samhället skrivit artikel efter artikel om hur nutidens konflikt står mellan den nettoskattebetalande medelklassen och nästan alla andra och det är en samtidsbeskrivning jag är benägen att skriva under på. Medelklassen är gruppen vi vill nå, snickaren och elektrikern, egenföretagaren och läkaren, ingenjören och bilmekanikern, programmeraren, mellanchefen, rektorn, de stora villaområdenas infödingar, där har vi de som kommer marschera för en mindre stat.
Vid en första anblick är detta nedslående, om i bästa fall blott en femtedel av befolkningen kan charmas av den framtidsvision vi målar upp hur ska den någonsin kunna genomföras? Det är dock en nedstämdhet uppkommen ur lögnen att det är majoriteten som är avgörande. Funderar man istället på vilka egenskaper denna femtedel besitter så lugnas man, det är bland medelklassen som förmågan att organisera sig återfinns, det är där de driftiga och dygdiga gömmer sig, där man hittar yrkesofficerare, bönder och chefer.
Kan man driva en privat firma på dagtid och arrangera träningsläger för knattarna på kvällen, ja då kan man även organisera sig i motstånd mot statens plundringar. Har man hand om hembygdsföreningens kassa så kan man även hantera skatteupprorets ekonomi. Men viktigare än allt annat är att dessa människor ovetandes sitter på all ekonomisk makt, slår de näven i bordet så är det slut på clownsverige. Det är primärt medelklassen som frågar ”vad fan får vi för pengar” eftersom de är de som betalar!
Vår utmaningen börjar alltså uppenbara sig, vi måste helt enkelt ruska liv i medelklassen och få dem att ifrågasätta den statliga indoktrineringen, vi måste hitta frågorna som slår an en sträng hos de med resurser och kompetens. Jag pratar kort och gott om populism, men inte urskillningslös populism som vädjar till minsta gemensamma nämnare hos befolkningen i sin helhet utan populism som går hem hos de som betalar notan.
Vilka frågor det egentligen handlar om är svårare att sia om, när det stora i samhället börjar krackelera så är det ofta det lilla som får bägaren att rinnga över. Det är svårt att agitera mot massinvandring och prideparader, man blir snabbt stämplad som fascist av lynchmobben och förlorar sen sitt jobb och förpassas till ett nästintill fredlöst tillstånd. Därför kommer vi förmodligen se att upproret startar på grund av en liten perifiär fråga som initialt kan kanalisera frustrationen.
Kanske vi behöver agitera mot alla små vidriga inskränkningar som sker i vardagen, tvånget att gå med mössan i handen till kommunalpampen för att få tillstånd att bygga ut sin altan, kravet att buga inför rektorn för att få ta med sitt barn på semester mitt i terminen, när ens mormor får sönderkokt potatis och en vidbränd prinskorv som julbord på hemmet, när ens barn kommer hem och lyriskt berättar hur bra kommunismen är efter en dag i skolan. Kanske det är bensinupproret som redan pågår? Vad det blir återstår att se men hur det än materialiserar sig så får vi inte missa det!
En sak är iallafall säkert och det är vilka frågor vi inte kommer vinna över medelklassen med. Det är de gamla uttjatade frågorna som öppna gränser, fri prostitution, knarklegalisering, öppna upp för tidelag och månggifte, frihandel i varenda situation. Det är frågor som måhända har ett symboliskt värde (ja jag fattar, vi äger alla vår egen kroppar och bör få bruka den fritt) men som opinionsmässigt bara attraherar små irrelevanta grupperingar.
Nej vi bör istället ständigt och konstant fråga hur vi kan väcka medelklassens vrede? Hur spär vi på medelklassens politikerförakt? Hur bryter vi medelklassens beroende av medströmsmedia? Men framförallt hur kan vi göra medelklassens liv enklare så att vi faktiskt har något att erbjuda? Besvarar vi inte dessa frågor så kommer någon annan göra det och senast medelklassen blev inträngd i ett hörn av en urspårad vänster och tvingad att visa sina tänder så gick det sådär med decentralisering.
En skopa reaktionär, en skopa libertarian och ett kryddmått primitivist.
