Sverige ligger alltid i topp när det gäller internationella undersökningar gällande demokrati och frihet. Bäst i klassen, en skötsam och duktig elev som alltid är mån om att göra sitt bästa.
Fast är det verkligen sant? Jag har en del invändningar, som de utländska statistikbolagen borde ta del av.
Kanske borde vi börja med rättssäkerheten, som ju är själva grunden för ett lands välmående. Sverige har väldigt långa häktningstider, och har fått en hel del kritik för detta. Att folk sitter inlåsta utan rättegång är inte ok, det påminner mer om hur saker sköts under en militärjunta. Det politiskt tillsatta nämndemanssystemet anses inte heller vara rättssäkert. Att jurister, sakkunniga och tjänstemän alltför ofta agerar aktivister kan tillika försvåra rättegångar. Andra märkligheter att hålla ögonen på är de ständiga straffrabatterna, samt den alltmer urholkade rätten till självförsvar.
Vd gäller pressfrihet så finns det en del övrigt att önska. Staten, Bonnier och Schibsted äger merparten av alla nyhetsmedier. Och staten går ofta in med subventioner i form av presstöd, vilket på sikt kan skapa en osund beroendeställning till donatorn. Flertalet av de stora medierna kan betecknas som vänsterliberala. Pluralismen och mediemångfalden lyser med sin frånvaro.
Vad gäller det politiska systemet så saknas det kontrollmyndigheter, som exempelvis en författningsdomstol. Det finns inte heller någon kraftfull instans som kan utreda och avskeda tjänstemän som misskött sig. Tröskeln för att komma in i riksdagen är väldigt hög (4%), vilket representerar över 250.000 röster av totalt ca 7 milj röstberättigade. Den höga spärren gör systemet trögt, och det kan ta många år innan nya viktiga politiska krafter kan göra sig hörda. Och många orkar inte fram till mållinjen.
Det finns inte heller en tradition av primärval hos partierna, de nyttjar istället ett slags nomineringsförfarande, där en liten partiledning i princip styr vem som hamnar på valsedlarna, och vilka medborgarna kan lägga sin röst på. Och även om det existerar en opposition så befinner sig de flesta partierna väldigt nära varandra, vänsterliberalismen har segrat även här.
Skattetrycket tillhör de absolut högsta i världen, vilket inskränker medborgarnas ekonomiska frihet rejält. Bostadsmarknaden är prisreglerad, vilket försvårar nybyggnation och skapar långa köer för hyreslägenheter i storstäderna. Därutöver är det svårt att få bygglov, vilket också bidrar till färre nya hus och lämplig urban utveckling. Äganderätten är också naggad i kanten, de offentliga myndigheterna kan ha synpunkter på vad du gör med dina marker.
Infrastrukturen och samhällsservicen är överansträngd. Antalet moderna motorvägar i landet är begränsat. Många sjukhus, vårdinrättningar och skolor är överbelastade. Eftersom de helprivata alternativen lyser med sin frånvaro så finns det i praktiken få alternativ till statens urvattnade erbjudande. Varken folkhemmets trygghet eller borgerlighetens valfrihet finns inom räckhåll.
Korruptionen är kanske inte lika uppenbar och synlig som i andra länder, men slöseriet med skattepengar är omfattande. Kommunpolitiker som vill sätta kommunen på kartan drar sig inte för att använda offentliga medel för att bygga arenor och andra skrytbyggen som inte nödvändigtvis är ekonomiskt bärkraftiga eller ens eftersökta.
Det saknas ordentliga finansiella institut som håller reda på skattepengarna och ställer slösaktiga politiker till svars. Politiken fungerar närmast som en fyraårig diktatur där vinnaren tar allt och kan köra över alla andra. Att 51% kan plundra och hunsa resten av medborgarna är pöbelväldets ultimata kännetecken, och där befinner vi oss idag.
Illustratör, klassisk arkeolog, stenvändande strandvandrare.
