Är det dags att kasta handskarna och på allvar ge sig in i kulturkriget, eller är det dags att inse faktum? Nämligen att vänstern i detta nu sitter på läktaren och skrattar åt oss!
Låt oss börja med det grundläggande faktumet att i princip ingen i dagens värld, åtminstone ingen med någon betydande maktbas, kan kallas liberal i den betydelsen vi lägger i ordet. För enkelhetens skull kan vi använda Klassiskt liberala partiets slogan ”Mindre stat, mer civilsamhälle”.
Anledningen till detta får sägas vara enkel. Staten och kapitalet sitter i samma båt och tycker, trots vissa slitningar från tid till annan, att det fungerar ganska bra.
Eller med andra ord, socialism tjänar etablissemanget bra. För att inte tala om etablissemangets stöttepelare i form tjänstemannakadrerna och den del av befolkningen i övrigt som har ett jobb att gå till.
Det har faktiskt gått så långt att socialism i olika former och grader av repression har blivit ett självspelande piano över hela världen. Såväl i Sverige som i Kina. Eller för den delen USA och Venezuela.
Men när t.ex. medborgarna i Hongkong protesterar mot Fastlandskinas suveräna förakt mot ingångna avtal och demokrati, eller Venezuelas folk mot hyperinflation och havererad statlig förvaltning så oroar sig den svenska liberalen för kulturkriget i form av penisfodral. Och givetvis är det där statsmakterna vill ha oss. På en lagom nivå så att parlamentet inte ytterligare diversifieras med komplicerade regeringsförhandlingar och andra tråkigheter.
Tar man och läser det Klassiskt liberala partiets partiprogram är det nämligen rent av samhällsomstörtande i all sin enkelhet. Det går inte att tolka på annat sätt att vi önskar ändra samhället i grunden.
För socialister är det ett reellt problem med ”familjefaderns rätt att ifred få bygga sig ett liv och en familj på sitt torp i enlighet med Laestadianska värderingar.” som Johan Simu skriver i sitt utmärkta inlägg den 5 augusti. Men den intressanta frågan vi måste ställa oss är om kritik mot hedonistiska festivaler, och parader, verkligen är rätt väg att gå. Eller om familjefäder med Laestadianska värderingar och HBTQ kan existera sida vid sida.
Mer än allt annat måste den frihetliga rörelsen fråga sig varför vi som frihetliga och anhängare av NAP och fred och frihet är så upptagna med att definiera vad vi inte tycker om.
Det skulle vara mycket enklare att ta initiativet från vänstern och redogöra för vad vi önskar.
Nämligen mindre stat och mer civilsamhälle.
Jag noterar att SD, som mycket riktigt bönar och ber om att få representeras på Stockholm Pride, har all sin framgång att tacka för att dom konsekvent framhållit vilken samhällsutveckling dom önskar se. Så till den milda grad att alla andra etablerade socialistiska partier, d.v.s. alla i riksdagen, numera på något sätt måste förhålla sig till vad SD tycker och tänker.
Givetvis kan den vakne läsaren påstå att SD inte önskar invandring, alltså definierar vad dom inte tycker om. I detta fallet är det dock samma sak som SD önskar, nämligen en etniskt homogen socialistisk stat av blonda och blåögda typer som dansar oxdansen och fyller sin fritid med näverslöjd.
För oss som är frihetligt lagda och vet att medborgarna är vuxna nog själva att bestämma vad dom ska sysselsätta sig med, vem dom vill leva med och hur dom vill leva det livet, samtidigt som staten i princip endast garanterar deras rätt, och skyddar deras möjlighet att göra det, räcker mindre stat och mer civilsamhälle långt som princip.
Det är nu som vi kan tala om vänsterns applåderande från läktarna. Dom har lyckats blanda bort korten och lurat in oss och våra presumtiva väljare i en politisk labyrint som vi har svårt att ta oss ur. Vi ser helt enkelt inte människorna eftersom vi låter oss uppröras av alla penisfodral på pridefestivalen! Eller för den delen av miljöpartistiska ministrar som gråter i TV när verklighetens krav krockar med missriktad humanism.
Att vara positivt inställd till Pride anser jag inte är nyliberalism och att försvara den progressiva agendan. Möjligen kan man skälla det för att vara kulturliberalt. Eller så kan man konstatera att deltagarna i Pride kan få hållas med sitt, precis som Laestadianerna i sitt torp på landet. Visserligen kanske kulturkonservativa stockholmare lider av festivalen och paraden. Mig veterligen är det dock inte obligatoriskt deltagande i något av dem.
Inom den frihetliga rörelsen har vi bättre saker att sysselsätta oss med än kulturkrig. Jag tycker vi ska vara handfasta och begripliga i det som jag ser är ett betydligt större problem, nämligen vår civilisationskritik. Vi måste återta narrativet och fokusera på våra medmänniskors längtan till frihet att själv forma sitt liv. Så länge vi önska leva i större statsbildningar inbegriper det dock ett visst mått av anpassning och acceptans även till det som man kan uppfatta som avarter. Exempelvis prideparader eller religiös dogmatism.
Det är, med andra ord, dags att komma ut ur den frihetliga garderoben och stolt förklara vad vi står för. Mindre stat och mer civilsamhälle!
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
