Det är OK att vara "rasist"

Det är OK att vara "rasist" 1

Den alltid läsvärda Richard Sörman ställde i rubriken till ett av sina nyliga inlägg [1] frågan ”Är det moraliskt försvarbart att vilja bevara huvuddragen av sitt lands etniska prägel?” och utvecklar i texten frågeställningen vidare, låt mig citera herrn:

Är det moraliskt försvarbart att vilja bevara huvuddragen av sitt lands eller sin kulturs etniska prägel? Många i Sverige skulle aldrig klara av att svara ja på den frågan. Det är för smärtsamt. I alla fall om diskussionen handlar om Sverige. Och ändå behöver det som sagt inte handla om allt eller inget. Man behöver inte bli etnofascist för att vilja bevara huvuddragen av sitt lands etniska karaktär. Men det är för smärtsamt i alla fall. Det är för svårt. Man tappar balansen. Det är som att en avgrund öppnar sig under fötterna. Avgrundshögern har grävt en grav åt allt vad mänsklig värdighet heter.

Sörman kommer självfallet (han är trots allt en sund karl) fram till att det är fullt moraliskt försvarbart att inte enkom vurma för den stora ljusbruna blandningen vilket samtiden verkar se som framtiden och faktiskt vilja ha ett genuint mångfald där folk och kulturer har platser på jorden som är deras egna. Det är med andra ord helt ok för tibetanen att vilja vara runt andra tibetaner och vräka kineserna från Tibet, det är ok för somaliern att föredra andra somalier och likväl så är det ok för svensken att vilja bo i ett land som befolkas av svenskar. 99% av de som läser det här nickar förmodligen instämmande när det gäller tibetanen eller somaliern men en klumpen i magen bildas när svenskens rätt till frid nämns. ”Får jag verkligen tänka så?”, ”gör det mig till en smutsig rasist?”.

Det största problemet med dagens skeva hjärntvätt är att man nästintill tvingas till att inta ytterkantspositioner, på ena sidan har vi den oerhört fanatiska medströmsmediasynen att man är svensk direkt man åkt tunnelbana i Sverige, en syn som på ett obegripligt sätt kombineras med tanken att något svenskt överhuvudtaget inte ens existerar. På andra sidan har vi de renodlade blod och jord etnonationalisterna som anser att alla främmande raselement ska buntas ihop och skickas till Madagaskar omgående. Ju hårdare media driver sitt efterblivna narrativ ju starkare blir driften för oss dissidenter att vilja svänga över till den lika radikala motsatsen. Jag är dock, om jag ska vara ärlig, oändligt trött på att leka den leken.

Det jag vill är både enkelt och naturligt och det är att Sveriges befolkning ska förbli svensk med god marginal! Jag anser utöver det att det är uppenbart att man är svensk endast om man har två svenska föräldrar (det är en rekursiv definition som bryter samma någonstans vid den indoeuropeiska expansionen, lev med det), att ens familj kan bli genuint svensk först efter att någon generation passerat och man uppgå både kulturellt och genetisk i majoritetssamhället (vilket givetvis förenklas om man kommer från ett annat europeiskt land och av att man faktiskt vill bli en del av majoritetssamhället) och samtidigt anser jag att ett visst utbyte av människor är bra och naturligt. Inget land och inget folk har någonsin varit en isolerad ö (kom nu för bövelen inte dragandes med Sentineleserna ditt autistiska mongo).

Vad gör det mig till egentligen? Är jag en rasist? Är jag en refugees welcome aktivist? Fan vet, men det jag vet är att jag i stort sett är som alla andra jag skiljer mig blott från resten genom att vara ärlig. De flesta visar trots all sina sanna böjelser [2] när det är deras barn som ska bli integrationsverktyg [3] eller när just deras egna bostadsområde ska piffas till [4]. Vi behöver inte lägga särskilt stor vikt vid vad som kommer ur den svenska medelklassmannens mun – det är i regel bara banala upprepningar av skolindoktrineringen – men ser vi till hans handlingar så finner vi gott om hopp!

Massamhället kämpar frenetiskt för att få svenskarna att följa propagandan och har lyckats förträffligt med att få dem att praktisera läpparnas bekännelse − förmodligen även de medvetna tankarnas bekännelse − men det undermedvetna har systemet ännu inte rått på. Hör medelsvensson rinkebysvenska runt hörnet eller läser han att hans dotters skola ska berikas så växer den där impulsen att flytta sig allt starkare, orsaken till impulsen når måhända aldrig hans medveten nivå men den finns ändock där och får Svensson att agera.

Det medvetna och det omedvetna kan inte vara i konflikt för evigt, förr eller senare måste en harmonisering ske och vanligtvis vinner det omedvetna. Direkt den sociala kostnaden för att svara ja på Sörmans fråga minskar bland medelklassen så kommer det radikalt förändra det politiska läget, både i valbåsen, med plånboken och med sina ord kommer Svensson att vakna till liv, och därför är texter som Sörmans så viktiga. Det är en liten viskning till medelklassens undermedvetna som berättar för dem att det de känner innerst inne är helt i sin ordning, det är ok att vara svensk, det är ok att vara ”rasist”.