Doping


Doping 1Det börjar lacka mot olympiska sommarlekar i Tokyo om gud vill och byxorna håller. Samt, antar jag, under förutsättning att världen får ordning på det senaste dödsmördarviruset.

När det gäller dödsmördarviruset konstaterar jag att de senaste siffrorna vid denna artikels pressläggning är 2360 döda av 77891 smittade. Av dessa 2360 döda är 2250 av dödsfallen lokaliserade i Hubei, fastlandskina. Med dödsmördarviruset verkar det med andra ord inte vara någon större fara.

Jag tycker det är märkligare att våra socialistiska överherrar tillåter elitidrott i Sverige. Det passar nämligen illa med det offentliga narrativet om jämlikhet och att alla ska med.

Talar vi om idrott på världsnivå är det stenhård konkurrens, benhård utslagning och rackarspel. Synnerligen osvenskt med andra ord, och definitivt ingenting som kan åtgärdas genom blocköverskridande beslut i vår riksdag.

Att man tillåter mängdidrott är givetvis en helt annan sak. Barn har exempelvis ett stort behov av lek och rörelse för att utvecklas normalt. Ur ett socialistiskt perspektiv är det också bra att glinen från tidig ålder skolas in i tanken på nyttan av ett aktivt föreningsliv och allt vad det innebär.

I vuxen ålder är det bra med en fysiskt kapabel stock av lydiga skattebetalare som inte är utslitna och pensionsfärdiga redan i 60-årsåldern. Det är därför staten subventionerar abonnemang på olika så kallade gym.
Där erbjuds, har jag konstaterat, bland annat möjligheten att gå på rullband medans man ser idrottare av världsklass slåss om seger och ära på tv-skärmar.

På senare tid bjuds det både på förväntningar och sorg inför evenemanget i Tokyo. Vi kan förmodligen se fram mot en gruvligt spännande final i jättehöga hopp med hjälpmedel, eller stavhopp som är den officiella benämningen. Vårt svensk-amerikanska, ursäkta ordleken, hopp i grenen har ju visat sig ytterst kapabel och har till och med skuttat sig till världsrekord. För övrigt kan jag förstå att han väljer att hoppa för oss. Amerikanska OS-uttagningar är så långt från svensk mellanmjölk du kan komma. Antingen är du bland de tre bästa i uttagningstävlingen eller så får du åka hem och återkomma nästa gång.

På sorgkontot skriver vi den senaste tidens dopingfall. Den svenskaste av alla medaljaspiranter, Jenny Fransson, åkte fast med en anabol steroid i kroppen. Enligt egen utsago är hon givetvis helt oskyldig och hävdar att någon måste ha utsatt henne för sabotage. Hur det än är med den saken så är reglerna idrottarna ska förhålla sig till glasklara: det är idrottaren som bär hela ansvaret för vad hen stoppar i sig. Eller, som norska skidlöparen Therese Johaug bittert fick erfara, smörjer på sig. Det norska exemplet var visserligen extra dråpligt eftersom den norska landslagsläkaren godkänt salvan hon använde. Slutsatsen av det är att du inte nödvändigtvis behöver vara normalt läskunnig varken för att vara norsk skidlöpare eller landslagsläkare.

Tyvärr är det så att inte bara den yttersta världseliten dopar sig, i utomskandinaviska länder sannolikt av ren och skär illvilja för att fuska sig till bättre resultat, utan också rena motionärer. Problemet är så omfattande att (KD) författat en motion till våran riksdag om att utöka antidopingarbetet. Jag önskar framföra ett tilläggsyrkande till motionen. Nämligen att den som söker hjälp hos någon av de i motionen föreslagna klinikerna omedelbart förlorar sin rösträtt i allmänna val. Är man så omdömeslös att man dopar sig tycker inte jag att man bör utöva det dåliga omdömet på mina skattepengar.

Finns det då någon enkel lösning på dopingeländet? Sannolikt ja, är det kortfattade svaret. Problemet med min lösning är att den bygger på en klassiskt liberal tanke om att du som enskild individ är redo att ta det fulla ansvaret för dina egna handlingar.

Vi kan behålla dagens system med internationella organisationer som förbjuder doping och aktivt arbetar med att bekämpa eländet. Parallellt kan vi tillåta tävlingar som är öppna för alla och utan kontroller. Vi överlåter åt den berömda marknaden, d.v.s. dig och mig, att avgöra vilka idrottsevenemang som säljer flest biljetter och dyraste reklamplatser. För att ett sådant arrangemang skulle fungera perfekt måste vi bara bestämma oss för hur sjukvårdsresurserna ska fördelas. I en klassisk liberal värld får var och en teckna och betala för en lämplig försäkringslösning, det är värre i ett skattefinansierat sjukvårdssystem. Själv betalar jag både till det allmänna och en privat försäkring, den senare med av Löfven hårt beskattade slantar. För min egen del är jag osäker på om jag tycker det är lämpligt att mina skatteslantar går till att behandla och rehabilitera sönderdopade gamla idrottsvrak.

Sen kan man givetvis diskutera varför just idrottsutövarna skall tvingas vara ställföreträdande moraliska föredömen. Medlemmarna i den olympiska kommittén, ja idrottshöjdare rent allmänt, verkar ju inte vara människor som man tänker sig att köpa en begagnad bil av. Utan att överdriva kan det konstateras att idrottsrörelsen har fler problem än enbart doping.

Personligen tror jag att det finns två typer av idrottare på världsnivå. De som åkt fast för doping och de som inte gjort det. Med det synsättet blir det enklare att ta olympiska spektaklet för vad det är och njuta av de grenar man finner nöjsamma. Må ärofulla guld utdelas till dem som har den bästa medicinska staben!