Med poesi är det så bra att man inte behöver ha något förhållande till den alls. Precis samma gäller skönlitteratur i övrigt. Jag har själv bekanta som gått genom ett helt liv utan att ha läst en enda rad mer än nödvändigt.
Problem tycks uppstå när folk börjar hänga upp allt möjligt, och omöjligt, på de företeelserna.
Såsom vänstern plägar göra.
Ni har kanske hört talas om unga frk. Amanda Gorman. Hon är en amerikansk ordsmed som deklamerade sitt verk The hill we climbs på Bidens presidentinstallation.
Frk. Gorman får väl sägas tillhöra en amerikansk skara unga stjärnskott med framtiden för sig. Med reservation för att min litteraturvetenskapliga bildning är av det autodidakta slaget så framstår det jag läst och hört i rejäla dager. För en halvbildad europé kan visserligen den amerikanska skolan framstå som lätt dramatisk. Amerikanare är som dom är, helt enkelt.
Amanda Gorman kan nog helt av egen kraft segla upp som en dominerande representant för sin generation.
Problemet är att Amanda Gorman har en väldigt kraftigt pigmenterad hy. För att tala klarspråk, frk. Gorman är afroamerikan. Sannolikt ättling till de slavar som importerades från Afrika till USA en gång i tiden.
Huvudbry har alltså uppstått om vem som ska översätta hennes dikter till andra språk.
Den nederländske författaren Marieke Lucas Rijneveld kände sig tvingad att avsäga sig uppdraget att översätta The hill we climbs.
Hon delar visserligen Amanda Gormans specifika egenhet att vara kvinna. Tyvärr har hon för uppdraget fel pigmentering.
Marieke Lucas Rijneveld är föga förvånande mer lik mig i hudtonen.
Nu har den katalanska översättaren Víctor Obiols fått bakåt av frk. Gormans förlag. De önskar tydligen, vis av debaclet med Marieke Lucas Rijneveld, en kvinnlig aktivist och, företrädesvis, av afroamerikanskt ursprung. Mycket kan man säga om den gode hr. Obiols, men att vara man född 1960 och bevisat duglig på sina egna meriter är inget framgångsrecept när en identitetskåt vänster går bärsärk!
Det lär dock bli lite knepigt att lösa den frågan. Andelen kvinnliga aktivister av afroamerikansk ursprung med tillräckliga kunskaper i det katalanska språket synes de flesta betraktare, inkluderat undertecknad, vara begränsat.
För vänstern som älskar att tjoa och gapa om allt möjligt och omöjligt är dock identiteten viktigare än det fria ordet. Om det är så att man inte kan hitta någon med afroamerikanskt ursprung, äggstockar och grundmurat aktivistiskt rykte som talar det specifika språket kan det lika gärna vara!
Vi får vara tacksamma över våra förfäder som drevs av helt andra motiv än den härvarande vänstern. Annars skulle inte mycket av världslitteraturen spridits. Inga upptäckter skulle gjorts. Stora tankar hade lämnats i bakvattnet och miljöpartiets drömsamhälle, det underutvecklade bondesamhället med återkommande svält skulle vara det normala.
Man kan nämligen tycka vad man vill om Amanda Gorman, om hennes aktivism och hennes ordsmideri. Det går till och med bra att anse hennes arbete som skräp som inte bör läsas.
Problemet är vänsterns syn på det fria ordet. Att vänstern tar sig rätten att protestera mot hur författare och förlag önskar sprida det. Problemet är censuren som man ägnar sig åt.
Att den förekommer i statsägda media, i förment fri press och i allt större utsträckning på nätet är redan det helt oacceptabelt. När man ger sig på författare, poeter och översättare av identitära skäl bevisar det all all vett och sans är kastad över bord. Det är frågan om avancerad tankekontroll helt enkelt.
Snart nog kommer kulturdepartement över hela västvärlden presentera listor på godkända översättare. Så gör vi också litteraturen fattigare och mer likriktad, och tankarna mer enkelriktade.
Efter det kommer man sannolikt förbjuda människor med olika hudpigmentering att ta del av de andras verk. Det är en naturlig utveckling eftersom jag aldrig helt kan förstå och identifiera mig med frk. Gormans verklighet.
Det socialistiska drömsamhället är en segregerad mardröm där endast en genuscertifierad och totalt identitetsutsuddad elit betros att läsa. Vi andra får väl nöja oss med Melodifestivalen och Big Brother på televisionsapparaten.
Välkommen, du sköna nya värld!
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
