En ideologisk utflykt del 2 - Taleb, Mises, Woods och vänsterblivenheten

En ideologisk utflykt del 2 - Taleb, Mises, Woods och vänsterblivenheten 1

Del ett hittar ni här…

Till en början besvärades jag av att Klaus i Radio Mises [1] var öppet kristen. Hur kan man vara så skarpsynt ideologiskt men samtidigt ack så naiv? Det grunnade jag över länge men i Rothbards anda så tänkte jag att alla tillåts ha en avvikande uppfattning då och då [2], tvivelns frö var dock sått. Efter att ha lyssnat på Tom Woods besök på radio Mises så öppnade jag raskt plånboken och blev en av Woods stödmedlemmar [3] varefter jag började hänga på hans medlemsgrupp, ganska raskt insåg jag att en majoritet av Woods supporters, och även intervjugäster, är kristna. Min kognitiva dissonans växte ordentligt, ger man sig in i en miljö där de flesta har motsatt åsikt till en själv så tvingas man omvärdera sina ståndpunkter och min vulgärateism höll helt enkelt inte längre för en noggrannare granskning. Dödsstöten kom i form av Woods bok ”How the Catholic Church Built Western Civilization” [4]. På ett läsvärt, kort och koncist sett sågade Woods varenda nidbild av kyrkan som jag fått inpräntat i mig av statens propagandainstitutioner (allmänt kända som grundskolan och SR).

Jag blev inte kristen men jag insåg att religion som sådan inte nödvändigtvis har en negativ påverkan på samhället samt att det är stor skillnad på religion och religion. Återigen hade min husgud Taleb mjukat upp mig på förhand genom sina resonemang om hur naturvetenskaplig rationalitet inte kan verka som ett substitut för tradition eftersom verkligheten är för komplex för att kunna överskådas, att det finns ett värde i de tankar och idéer som överlevt länge, att överlevnaden i sig ett ett fullgott bevis på värde, tradition kan inte bara kastas på soptippen hur som helst [5]. Det tog mig flera år att brottas med de här tankarna eftersom den rationalistiska världsbilden var fundamentet i min verklighetsuppfattning och naturvetenskapen var för mig en erzatsreligion som jag nu tvingades att omvärdera. Jag insåg att jag gått runt och varit just den sortens fackidiot och IYI [6] som Taleb så hårt kritisera. Inom mig dolde sig en folkpartistisk samhällsplanerare och modernistbingot var komplett:

Följde jag IFLS? Jepp!
Älskade jag Dawkins, deGrasse Tyson och andra politiserar av naturvetenskapen? Självklart!
Hade jag memorerat en XKCD strip för varenda tillfälle? Givetvis!
Trodde jag att min världsbild var ”rationell” och ”icke-ideologisk”? Utan tvekan!
Hänfördes jag av Malcom Gladwells djupa insikter? Vad tror ni själva?

Misesgänget, Tom Woods och Nassim Taleb var de första som lyckades att väcka ett intresse hos mig för religion, idehistoria och filosofi. Är det möjligt att man inte helt sonika kan förkasta allt det som mänsklighetens intelligentaste individer resonerat sig fram till under tusentals år? Själva tanken att modernitetens tänkare gjort alla sina föregångare irrelevanta verkade nu löjeväckande. Ännu ett rött piller hade serverats och nu började allt mer av den liberala hegemonins indoktrinering blottläggas. Jag började förstå att jag är vänsterbliven men inte bara jag, 99% av alla runt mig är vänsterblivna. Det spelar ingen roll om de röstar på folkisarna eller Schyman, det kvittar om de är anarkokapitalister eller nyliberaler, nästan alla har i stort sett köpt samma åsiktspaket och om man påtalar hur historiskt abnormt det paketet är så vägrar de bemöta det på annat sätt än att det är ”rationellt” och alla folk genom alla tider har haft fel.

En ideologisk utflykt del 2 - Taleb, Mises, Woods och vänsterblivenheten 2

När du känner det där obehaget som uppstår då någon börjar prata om könsskillnader eller ärftliga skillnader mellan etniska grupper, när du upplever en oemotståndlig vilja att godhetssignalera mot någon som hävar att man bara är svensk om man har två svenska föräldrar, när du inte riktigt vet var du ska ta vägen om någon blott ställer frågan huruvida den sexuella frigörelsen varit av godo eller ondo, när du kämpar med att avgöra vilka som är värst, rasister eller våldtäktsmän, om du upplever en förbryllande kombination av motstridiga känslor då du hör meningen ”Islam har rätt om kvinnor” ja då är det din vänsterindoktrinering som talar. Oroa dig dock inte, vi lider faktiskt alla av det, alla har vi någon rest kvar av den egalitära världsyn som vi fått med modersmjölken och som vid närmare granskning inte håller men som ständigt ställer till det för vår tankeprocess.

Om du läser det här utan att ha famlat efter blodtrycksmedicinen ja då finns det goda hopp för ett tillfrisknande och ungefär i den positionen befann jag mig efter att Radio Mises, Woods och Taleb combon hade knockat mig. Woods och Taleb är ingalunda radikaler, de är förvånandsvärt mellanmjölkiga i stort, men de öppnar dörrar som leder till oanade ställen. Ännu hade jag därmed inte hittat till de riktigt tunga grejerna men jag hade blivit tillräckligt möra för att börja ställa frågor som jag aldrig tidigare ställt, frågor som:

Om alla religioner inte är skapta lika vilka är då sämst eller bäst?
Kan vem som helst anamma västerländska värderingar?
Kan frihet existera i vilket kulturellt sammanhang som helst?
Vet vi ens vad vi menar när vi säger frihet?
Har världen blivit bättre eller sämre sedan förra sekelskiftet?
Vann den minst onda sida i första eller ens andra världskriget?
Hur lång tillbaka i historien måste man blicka för att hitta ett samhälle som verkar sunt?
Är den moderna individualismen en återvändsgränd?
Vad innebär existens utan ett kollektiv?
Borde Europa ha förblivit hednisk?

Ingen av dessa frågor är av den art att man kan förvänta sig att hitta svar hos Timbro.

Fortsättning följer….