En kärnkraftslobbyists bekännelser


En kärnkraftslobbyists bekännelser 1

Det här inlägget har i omarbetad form tidigare publicerats på Atomenergi.nu

Kokain serverat ur fagra damers skinskåror på slutet av långa blöt kvällar spenderade på nattklubbar i Moskva orkestrerat av Rosatom? Seglatser på medelhavet och fri skumpa signerat Areva? En personlig inbjudan till Bohemian Grove av Duke Energy för att festa lös med Clintons och Epstein? Handskakningar och diskreta kuvert i Namibia? Öppnar du det här inlägget med förväntan att få sådana historier serverade så måste jag göra dig besviken. Verkligheten för kärnkraftens förespråkare består snarare av oavlönat knattrande på tangentbordet in till sent på kvällarna och med en präktig gamnacke som enda belöningen.

Min egna tid som lobbyist började blygsamt i februari år 2007 med det här synnerligen naiva inlägget [1]. Det var på en tid då man kunde få trafik till sin blogg genom att kommentera tidningsartiklar och automatiskt få en länk tillbaka från artikeln och bloggosfären var ännu så liten att man faktiskt kunde synas på knuff.se. Trots att det blott är fjorton år sedan så var det en helt annan tid på nätet [2], den korta lilla tiden då internet faktiskt var fritt och ett mångfald av tankar och idéer kunde frodas innan techjättarna la sig som en våt filt över allt, men det är en annan historia.

Hur som helst så drog jag genom mitt bloggande till mig en liten klick med andra kärnkraftsnördar och tillsammans så ägde vi kärnenergidebatten på nätet. Det är inte en överdrift att hävda att om någon skrev något kritiskt om kärnkraft någonstans på den svenska bloggosfären eller på nättidningar så var jag och mina vänner där illa kvickt – utrustade med fakta och sanningen – och härjade likt flatlöss på en sunkig bordell. Det måste sannerligen ha uppstått dålig stämning hos alla gröna bloggare då vi som en enveten klåda klängde oss fast och inte lät något de skrev stå oemotsagt mer än en kvart, de ska dock ha heder för att de inte stängde ner sina kommentarsfält.

Mitt bloggande och kommenterande upptog större delen av min fritid och det dröjde inte länge innan alla miljövänner började beskylla oss för att vara köpta bulvaner, vilka sunda människor skulle trots allt gratis lägga ner en så stor del av sin tid enkom för att folk har fel på internet?

Men så var det faktiskt, vi lobbyister var bara oborstade nördar och några av oss var välsignade med universitetsstudentens oändliga fritid kombinerat med obefintliga förpliktelser och ungdomens självförtroende. Sundhet var aldrig på tapeten, det var inte det minsta sunt att ilsket sitta och skriva kommentarer långt in på natten men det var ett bra exempel på hur några få maniska individer kan svänga diskussionen genom envetet arbete och det tog inte lång tid innan vi började se hur våra argument ord för ord upprepades av andra överallt på nätet, framförallt i kommentarsfälten på alla tidningars hemsidor (ja kära barn, detta var en tid då tidningar tillät kommentarer under sina artiklar).

Det jag framförallt lärde mig under denna period var att de anställda kommunikatörerna, tankesmedjorna och företagens gigantiska HR avdelningarna där folk sitter och jäser, är fullständigt odugliga. Med noll i budget och enbart driven av envetenhet så gjorde vi ett större intryck på debatten än alla jättar sammantaget. Utan att vara begränsade av byråkrati och beväpnade med kollaborativa verktyg som piratepad så kunde vi spotta ur oss debattartiklar som en välsmord tysk kulspruta på västfronten, zerga lös på namntunga miljövänners bloggar och trötta ut både heltidsanställda politiker och välbetalda NGO lobbyister.

Man kan kanske kalla det version 0.1 av den strategi som alternativhögern sedermera anammade online men som de givetvis förädlade då de lyckades med att bemästrade den visuell memetiken, ett verktyg som hade kunnat göra vårt arbete mycket effektivare. Precis som vi beskylldes för att vara avlönade bulvaner så beskylls förstås althögern för att vara ryska operatörer, de besuttna betvivlar alltid på hur mycket arbete som eldsjälar och dissidenter faktiskt kan lägga ner gratis.

Sanningen är den att det varken då fanns eller nu finns några betalda kärnkraftslobbyister som riktar sig till allmänheten, de som är anställda som kommunikatörer av de stora jättarna kommunicerar inte särskilt effektivt och några checkar från Putin fick aldrig vi nyttiga idioter.

Vad är då poängen med denna återblick? Egentligen inte så mycket mer än att man inte ska underskatta eldsjälars drivkraft, inte överdriva deras faktiska påverkan och att man bör inse att intrycken man får från nätet har väldigt lite att göra med faktiskt numerär. I vilken nisch du än befinner dig online så domineras den troligtvis av ett fåtal fanatiskt dedikerade personer vars avtryck är betydligt större där än i köttrymden.

  1. Johan Simu – Första inlägget
  2. Scott Alexander – New Atheism: The Godlessness That Failed