Pennan är mäktigare än svärdet. Men ännu mäktigare är den information som Facebook samlar på sig om sina användare. Det har nu gått så långt att Journalistförbundet annonserar i mitt privata flöde om så kallat ”frilansmedlemsskap”.
Inte för att jag har något emot varken Journalistförbundet eller fackförbund som sådana. Men att kalla mig för journalist vore lika fel som att påstå att Miljöpartiet gör någon väsentlig nytta som regeringsparti.
Jag sysslar nämligen med politisk agitation och ingenting annat.
Mot detta kan glada läsare invända att detsamma gäller för alla andra s.k. journalister som befolkar landets olika redaktioner. Ett oomkullrunkeligt faktum är dock att detta med att skriva inte är min huvudsakliga sysselsättning (skämt av typen: vi märker det! undanbes vänligt men bestämt).
Dessutom är jag personligen allergisk mot fackliga sammanslutningar. Någon speciell nytta av dem i mitt yrke har jag inte heller. Lönen sätts nämligen individuellt och arbetsgivarna i min bransch synens slaviskt följa alla kollektivavtal vare sig man vill det eller inte.
Vad gäller de metoder som Facebook använder sig av för att placera rätt annonser i rätt flöde visar det sig att också dessa verkar fungera dåligt. Av någon för mig oklar anledning vill man sälja rikligt utsmyckade jackor, kamouflage-byxor och annat bråte till mig. Det skulle vara kul att någon gång sätta sig ner och på djupet analysera ansiktsbokens medarbetare på djupet. Vem vet vilka märkliga psykosexuella hämningar man skulle finna där?
När det kommer till fackföreningar kan jag konstatera att dessa kan fylla en viktig funktion även i ett framtida Libertopia. Om arbetande människor vill sluta sig samman i organisationer som ska föra deras talan är det knappast något som vi andra kan ha synpunkter på. Motsatsen, att människor inte vill sluta sig samman i organisationer som för deras talan, kan man inte heller ha några synpunkter på.
Organisationernas politiska inriktning går det ju däremot att fundera över. Exempelvis kan jag konstatera att LO lever farligt om man envisas med att hata Sverigedemokraterna. Givetvis är det ganska avslöjande att ledningen för arbetarfacket har så svårt att begripa varför medlemmarna inte vill vara helt igenom genuscertifierade, genomsolidariska och generellt modernt vänsterorienterade. Jag kan nog satsa en bra slant på att samma ledning inte för sitt liv begriper varför den amerikanska arbetarklassen röstar på trumpeten.
Svaret, om någon undrar, är givetvis att både Sverigedemokraterna och trumpeten kommer med lösningar på det som arbetarna upplever som problem. Om socialdemokratin hade lösningarna i början på 1900-talet är det numera som bekant år 2019 som vi skriver, problemen ser annorlunda ut. Så också lösningarna.
När det gäller mitt eget högst eventuella medlemskap i Journalistförbundet har jag fått förslaget att helt enkelt göra en typisk vänsterlösning. Gå med och infiltrera! Snart nog är vi tillräckligt många för att omdana systemet inifrån.
Det är ju så som våra politiska motståndare har lyckats omdana hela samhället till dags datum! Om det inte vore för några förvirrade vänstersjälars beslut att utbilda sig och infiltrera systemet någon gång på 60-talet skulle Sverige förmodligen se mycket annorlunda ut idag.
Tyvärr har jag något som vänstern inte har. Nämligen skam i kroppen. Jag vill helt enkelt inte begå intellektuellt och känslomässigt självmord och organisera mig fackligt. Därmed inte sagt att medmänniskor som är anslutna till ett fackförbund skulle vara mig underlägsna. Jag är nämligen klassiskt liberal lagd och fattar mina egna beslut, vad andra människor gör är upp till dem.
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
