Diskussioner om frihet idag centrerar oftast runt det abstrakta konceptet frihet och handlar allt mer sällan om konkreta och specifika friheter. Att bilda en rörelse runt det abstrakta begreppet frihet är dock dödfött, det är alltid specifika friheter som väcker känslor och driver människor.
Som J.S Mills skriver i On Liberty:
Those who first broke the yoke of what called itself the Universal Church, were in general as little willing to permit difference of religious opinion as that church itself. But when the heat of the conflict was over, without giving a complete victory to any party, and each church or sect reduced to limit its hopes to retaining possession of the ground it already occupied; minorities, seeing that they had no chance of becoming majorities, were under the necessity of pleading to those whom they could not convert, for permission to differ.
På samma väg föddes USA som ett libertarianskt land ur de hårdföra kristnas vilja och kamp för att få inrätta sitt egna förtryck över sina egna bygder. De ville bryta sig loss från den anglikanska kyrkans kedjor och smida sina egna handklovar. Amerikas tid som ett fritt land fick dock ett abrupt slut när man desperat skulle göra friheterna universella och abstrakta, delstatliga konstitutioner var inte nog man skulle prompt ha en enad konstitution för hela kontinenten och då öppnades dörren för den evinnerliga centraliseringen. Sista versen på frihetens sång sjöngs slutligen när nordstaterna inledde sitt aggressionskrig mot sydstaterna och historien talar sitt tydliga språk efter det.
Det är i diskussionerna kring specifika friheter som den frihetliga rörelsen spricker, när Hans-Hermann Hoppe säger att en by måste få ha friheten att utesluta homosexuella, invandrare eller socialister då gallskriker libertinerna eftersom de inte accepterar något annat än maximal individuell frihet i varenda tänkbart läge. Om alla vuxna män i en by skakar hand och enas om att inte upplåta mark åt någon utan de andras godkännande så inskränker de individens frihet enligt dem. En bygd får inte uteslutande bestå av rättrogna mormoner, en kommun av och för laestadianer där det inte får dansas eller knapras p-piller—och där fönstren måste vara utan gardiner—är deras värsta tänkbara mardröm. Men den friheten, friheten att få utesluta och diskriminera, är viktigare än friheten att få inkludera. Inkluderar man allt så är man ingenting, identitet är diskriminerande av sin natur.
Centralisering är således alltid av ondo, även när det handlar om centralisering av frihet. Frihet måste vara konkret, specifik, handgriplig och lokal. Varje frihet innebär oundvikligen även en plikt till sina medmänniskor att göra sitt bästa för att upprätthålla den friheten och vi kommer bara kämpa för de friheter vi bryr oss om, där vi har skin in the game. Hyresgästen på Södermalm bryr sig föga om bybornas frihet att få bygga ut altanen eller starta en skjutbana, byborna i sin tur bryr sig inte ett dyft om Södermalmsbornas frihet att få dra en lina på svartklubben. Så kommer det alltid vara, konkret, specifikt, handgripligt, lokalt.
Ett mångfald av olika sorters förtryck är därför troligtvis det arrangemang som kommer skapa och har skapat de frihetligaste och rikaste samhällena vi hittills skådat på vår jord. Det är i den riktningen vi borde färdas, de regioner som lyckas kombinera sina friheter bäst kommer locka till sig flest människor, samtidigt kommer det finnas en plats i världen för alla de som vill utesluta nästan allt.
Alla ska inte med, inte ens på frihetståget.
En skopa reaktionär, en skopa libertarian och ett kryddmått primitivist.
