Ett kännetecknade drag hos Milton Friedman och den s.k nyliberalismen är tanken om att lägga ut statliga verksamheter på entreprenad. De svenska privatiseringarna under 1980-90-talen var inspirerade av dylikt tankegods.
Ett exempel, de privata skolorna (friskolorna) i Sverige får en skolpeng av staten, det är blott driften som är privat. Det handlar alltså inte om några helprivata alternativ, utan det här är en slags blandekonomisk lösning, där staten har sitt finger med i det mesta, från skolor, förskolor, vårdcentraler, äldreboenden, flyktingboenden etc.
Bostadsrättslägenheter är samma andas barn. Man privatiserade bostadsmarknaden till häften, ty du äger ju egentligen inte din lägenheter, utan blott ett medlemskap i en förening. En förening vars styrelse kan ta kollektiva lån i ditt namn. Ägandeformen lutar tungt åt vänster.
Visst är den här modellen bättre än när staten äger och driver precis allt. Och många anser att det kan vara ett steg på vägen till fler helprivata alternativ. Särskilt i ett socialistisk samhälle som Sverige.
Samtidigt skapar det dåliga incitament, där delar av näringslivet plötsligt bejakar skatter och bidrag, ty de livnär sig ju på dem. Och frågan är om det här steget på vägen inte har fastnat? De helprivata alternativen lyser fortfarande mestadels med sin frånvaro 30 år efteråt.
Dessutom kan bidragsentreprenörerna mycket väl ha en partipolitisk bakgrund, och då börjar vi ana ytterligare ett dilemma, vilket givetvis handlar om svågerpolitik och korruption. Det gäller att roffa åt sig så mycket skattepengar som möjligt. På senare år har de ymniga flyktingströmmarna berikat en hel del människor, via privat uthyrda boenden och lokaler, och givetvis är det skattebetalarna som står för slutnotan.
Att lägga ut statlig verksamhet på entreprenad är inget nytt. I republikens Rom så lade man ut självaste skatteindrivningen till de som bjöd högst. Indrivarna kallades publicani, och de fick givetvis en del av kakan. Detta bäddade givetvis för storskalig korruption, ty skattebetalarna kunde självklart få för sig att börja förhandla med indrivarna. Blott fantasin sätter gränser för hur dessa olika kreativa uppgörelser kunde se ut. Publicani ägnade sig även åt utlåning och annan finansverksamhet. De privata skatteindrivarna avskaffades under kejsartiden.
Under den romerska eran handlade det om skattesatser på 1-3%, vilket låter väldigt lite jämfört med dagens nivåer. Men det räckte för att göra folk upprörda och kräva rättvisa, om felaktigheter begicks.
Att arbeta som underleverantör åt staten skapar en beroendesituation. Man påverkas av dagspolitiska beslut, regleringar och utspel. Det resulterar slutligen i en slags sammanblandning av stat och näringsliv. De som gör sig beroende av statsmakten och dess pengar blir i slutänden klienter.
Hade företeelsen lanserats under andra former så skulle det bäst beskrivas som korporativism, ett ekonomiskt system som bejakades av mer auktoritära samhällen. När det sker under frihetlig flagg så låter vi oss duperas. Vi uppskattar de fåtaliga frihetliga vindpustarna i samhället, och glömmer att se helheten.
Och när det blir dags för val, då kommer bidragsentreprenörerna att rösta på det parti som betalar bäst. De går inte det fria näringslivets och skattebetalarnas ärenden. Vi ser en försåtlig socialisering av näringslivet.
Illustratör, klassisk arkeolog, stenvändande strandvandrare.
