Vi bör kasta talet om kulturkriget över bord och benämna det som händer vid dess rätta namn. Det är frågan om kulturkonformism och ingenting annat!
Det finns två enskilda händelser i det europeiska 1900-talet som i sina efterdyningar lett till kulturkrig. Eller snarare kulturbekrigande, om man ska vara petig. Den första händelsen var den ryska revolutionen 1917, inkluderande februarirevolutionen och oktoberrevolutionen. Den andra var nazisternas maktövertagande 1933-1934 som ersatte Weimarrepubliken med en nazistisk enpartistat.
Tillsammans med dom båda världskrigen kan dessa händelser, minst sagt, sägas ha präglat både Europas och världens 1900-tal.
Mer än något annat kan man påstå att både Sovjetunionen och Nazityskland var väldigt upptagna med att inte bara definiera den godkända kulturen och dom godkända uttrycken för denna kultur. Dom motarbetade, rentav aktivt utrotade, det som inte föll dem på läppen. Men så gick det som det gick. Såväl det ariska Tyskland som arbetarparadiset Sovjetunionen gick under.
När vi i dag talar om ett s.k. kulturkrig är vi alltså inte helt korrekta med terminologin. Vilket leder till att vi riskerar att förlora det initiativ vi är skyldiga att ta för att våra barn, barnbarn och deras efterkommande ska få växa upp i en fri värld.
Barnboken ”Bosse Bella och trumpna Donald” är ett utmärkt exempel på den saken. Greta Thunbergs klimataktivism är en annan. En tredje variant är föräldrarna till denna gosse som tycker man ska stötta sina barn i precis allt dom företar sig. Behöver jag ens nämna svensk television? I den statliga varianten genomsyras mycket av ett ständigt genus- och rättvisefunderande, på dom privata kanalerna säljer man trams och flams som ”äkta människor”.
Allt kan sammanfattas med ett enda ord; Kulturkonformism.
I Nationalencyklopedin definieras konformism som ”…. beteende inriktat på att vara i harmoni med och efterleva de regler och normer som råder i den grupp eller i det samhälle man tillhör och identifierar sig med.”
Något krig är det inte fråga om. Det är något mycket värre.
Exempelvis ingår barnboken om Bosse Bella och trumpna Donald ingår numera i Statens Kulturråds ”Titlar Bokgåvor till förskolor”. Känn på den smockan alla pinade skattebetalare! Många åsikter kan man ju ha om trumpeten och alla hans tokigheter, som att lägga bud på Grönland och vara allmänt störig, men staten skall inte subventionera ett gäng bittra kulturkoftors påverkansförsök på barn mellan 3-6 år. Föräldrar som vill att barnen ska hata USA:s president får faktiskt sköta det själv på sin fritid.
I ett tidigare inlägg tog jag upp SSU:s kongress och deras förslag om mathållningen på äldreboenden.
Där har vi en intressant aspekt på konformism som påverkar vårt samhälle stort i dag. Den socialistiska tanken om att alla aspekter av livet, under alla delar av livet, blir bättre när man lagstiftar (eller piskar) fram rätt beteende. I det socialistiska drömsamhället inte bara tänker och gör alla samma saker, dom äter också enligt en av statsmakten godkänd modell.
Eftersom många, men inte alla, svenskar tycks vara extra mycket konformativa i sin läggning, dom nonkonfarmativa emigrerade sannolikt till USA och annorstädes när det begav sig, blir det en polariserad debatt när ”samhällskontraktet” knakar i fogarna. Det hjälper inte att vänsterns bild av Sverige som en humanitär stormakt saknar verklighetsförankring. En humanitär stormakt ser nämligen till att integrera folk som kommer hit in i samhället. Man sätter dom inte på bidrag i etniskt homogena enklaver i städernas slumområden. Mer än något annat inser man kanske inte sina mycket begränsade möjligheter att kunna hjälpa alla och envar som av olika skäl söker sig till en välfärdsstat i Nordeuropa.
Tyvärr är det så att vänstern i Sverige, mer än något annat, vägrar att inse det faktumet att politik är att välja. Politik är att sätta grupp mot grupp. Vem, vad och vilket skall vi välja. Med vänsterns sätt att se på sakernas tillstånd som i grund och botten djupt orättvist följer, per definition, att politikens mål till varje pris skall vara att utjämna dessa skillnader.
Detta leder bl.a. till en pervers form av kulturrelativism, eller kanske rättare sagt kulturpopulism. Allt är plötsligt godkänt och rätt. I dom s.k. ”utanförskapsområdena” kan höggradigt konservativa religiösa kontrollera kvinnors och mäns liv från vaggan till graven. I samma områden härjar kriminaldårar som det enligt vänstern egentligen bara är synd om. Statens Kulturråd godkänner subventionering av litteratur som hånar USA:s statschef. I media rapporteras om föräldrar som låter en 9-årig pojke gå med i Pride-tåg som drag queen ”för att man ska stötta sitt barn i allt”. Sverige och världen omfamnar ett flickebarn som ”klimatstrejkar” utanför riksdagen.
Det är för att dom så gärna vill att allt ska vara rätt och mysigt. Dom vill inte bara att vi ska leva i den bästa av tider, dom vill så gärna tro att det ska bli ännu bättre!
Vi som står längst till höger i svensk politik och tvingas åse eländet har en moralisk plikt att kliva ut ur våra imaginära skyttegravar och ta tag i eländet som kulturkonformismen skapat och skapar. Förslag på åtgärder mottages tacksamt. Mitt första bidrag blir att nämna problemet vid dess rätta namn.
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
