Liberalernas samtalsfetisch


Liberalernas samtalsfetisch 1

Det finns en åkomma som drabbat västvärlden som är värre än BLM, värre än “allas lika värde”, värre än kulturmarxismen och ja till och med värre än #vigillarolika. Jag talar naturligtvis om liberalernas stora fetisch för samtalets förlösande kraft. De som lider av åkomman kan kännas igen då de stup i kvarten talar om att de söker intellektuellt utbyte med civilisationens fiender. Vi talar om de som tror att man kan resonera sig genom alla meningsskiljaktigheter, ja de som år 1453 skulle ha stått på Konstantinopels murar och bjudit in Mehmed den andre till samtal över fikabröd och kaffe medan hans arme gastar annenle seks yapmak (gör inte en bildsökning på den termen men prova för all del google translate…).

De utmärks även av att de aldrig i realiteten faktiskt försöker engagera någon meningsmotståndare i intellektuellt utbyte. Det finns inte på kartan att de skulle hoppa på bussen till Rosengård för att där sedan prata med lokalbefolkning om vad de tycker om Muhammeds minderårige fru och de är definitivt inte på plats i dar al-islam för att diskutera huruvida det är rätt att bränna ned kyrkor, bedriva folkmord på kristna minoriteter eller jämna ovärdeliga buddistiska kulturarv med marken. Nej de lyfter fram sin törst efter intellektuellt utbyte endast när någon högerman gör något de finner misshagligt. Det är då näsan åker upp i vädret och vikten av det intellektuella utbytet proklameras, det är då deras principer och samtalslust är oändligt viktiga att poängtera, då de tvår sina händer och säger: Förvisso gillar jag yttrandefrihet men just i det här fallet så bryr jag mig inte särskilt mycket eftersom karln i fråga är en oborstad tölp som inte gynnar det intellektuella samtalet vi vill föra.

Men ett intellektuellt utbyte kan bara ske om en drös med förutsättningar existerar. Framförallt att det finns en möjlig kompromiss som båda parterna kan gynnas av samt att motparten överhuvudtaget är intresserad av att föra en diskussion som sträcker sig längre än annenle seks yapmak. Såvida liberalen inte tar med sin moder till samtalet (vilket dessvärre inte ter sig som en omöjlighet, all makt till multikulturen) så är motparten i det här fallet faktiskt helt ointresserad av det där förlösande samtalet där alla neuroserna kan frigöras och kärleken blomstra.

Det Paludan gör med sin korangrillning är att säga nu är det slut på samtalet, i norden behöver vi inte visa någon respekt för er religion och gillar ni inte det så finns det några dussin länder där ni kommer trivas bättre. Reaktionerna bekräftar att han har rätt och med reaktionerna så raseras även liberalens multikulturella världsbild. Vi kan inte samtala oss ur det här.