Politiken och politikers existens hänger på problem, inte att lösa problem utan att uppmärksamma hur viktig man är eftersom det finns problem samt ge sken av att man kan lösa problemet. Sällan åskådliggörs detta faktum så tydligt som i frågan om plastkassar.
Inte bara är plastpåsar en icke-fråga för Europas del [1] och därmed ett av politrukerna påhittat problem, nej politikerna och byråkraterna bekämpar jämväl uppenbara lösningar på det fiktiva problemet, lösningar som de själva slussat skattemedel till [2]. Entreprenörer som Åke står därefter som fallen från skyarna och begriper inte hur de kan straffas efter att lydigt ha dansat efter politrukernas pipa. Varför det är så blir uppenbart om man tänker igenom vilka incitament politiker har. Som sagt politikerna existerar på grund av problemen, alla lösningar på problemen som inte framhäver just deras roll som frälsare kommer därmed ratas.
Det bästa problemet är ett problem som inte kan lösas, ett som kräver ständiga åtgärder och där har vi skatten på plastpåsar som ett exempel. Varje gång du bär hem dina matvaror i en värdelös pappkasse så påminns du om politikernas verkan på ditt liv. Du känner – när pappershantaget skär in i din hand – att dina vise övermän har tagit goda beslut för din och miljöns skull och att vi alla måste lida tillsammans för det stora goda.
Hade vi istället fått nedbrytbara plastkassar som i övrigt är identiska med de gamla plastkassarna så får vi inget lidande, ingen påminnelse om politikernas dådkraft, inget Stockholmssyndrom. En sådan utveckling kan ej tolereras av överheten.
Extrapolera nu detta till allt annat, miljöfrågor, elförsörjning, samhällsberedskap, försvaret. System som ständigt krisar är levebrödet för politiker och därför kommer vi alltid ständigt vara i kris.
- Deutsche Welle – Almost all plastic in the ocean comes from just 10 rivers
- F+ – Nya plastskatten slår mot Åkes plastfria miljöpåse – ”Helt absurt”
En skopa reaktionär, en skopa libertarian och ett kryddmått primitivist.
