Dagens gästskribent är Dan Ahlmark, denna text publicerades tidigare på Frihetsportalen 2020-05-20.
.
Den postmodernistiska kunskapsteorin säger, att människans sinnen inte kan skapa en tillfredsställande bild av verkligheten; denna kan inte uppfattas korrekt och definitivt. Man kan därför inte hävda, att något är sant och avgörande. Vår kunskap är tillfällig och otillförlitlig, och erfarenheter har heller inte något värde (1). Ord och begrepp anknyter då egentligen inte till verkligheten, och människan kan inte fastställa sanningar med någon säkerhet (kunskapsrelativism).
Vetenskaplig forskning ändrar inte på detta, och dess resultat sägs också påverkas av externa sociala och andra krafter på utövarna, och ingen åsikt kan tveklöst betecknas som felaktig. Individens förnuft d.v.s. rationella förmåga förnekas, och att rationellt tänkande kan påverka oss på ett objektivt och tvingande sätt bestrids. Individens värderingar är subjektiva och relativa (värderelativism), och vi drar de slutsatser, som vi vill dra. Och om ingenting är rätt, är ingenting fel. Individens jag betvivlas också, då det allra mesta i sinnet ses som socialt konstruerat: kollektivismen härskar oinskränkt.
Samhället är främst en strid mellan motsatta intressen, och där s.k. rättvisa nu bara står för den starkares intresse. Postmodernismens samhällssyn är djupt socialistisk, och många anhängare kan klassificeras som kommunister. Beträffande olika kulturer förespråkas kulturrelativism innebärande, att ingen kultur är mer avancerad eller väsentligare än andra.
Varför har man då byggt ett sådant tankesystem? Filosofen Stephen Hicks har analyserat bakgrunden, syftet och metoden att göra detta. Eftersom erfarenheterna från 1900-talet har gjort, att socialismen inte längre kan motiveras förnuftsmässigt eller empiriskt, blev det nödvändigt att eliminera förnuftet, den vetenskapliga metoden, logik och empiriska bevis som argument beträffande samhället (2). Hicks syn är, att postmodernismen gör något mycket värdefullt för sina anhängare. Den ger dem en teori, som genom avvisande av förnuft, logik och empiri ger deras åsikter en mantel av respektabilitet och tillåter dem att fortsätta att arbeta för och tro på socialism och kollektivism utan att riskera bli utskrattade. Det dessa personer alltid trott på (socialismen) får då en intellektuell grund, som inte omedelbart kan genomskådas som bluff. Istället kan filosofin genom sin förföriska och skickligt upplagda oriktighet även vinna sympatisörer. En kunskapsteori har då skapats, vilken är förutsättningen för att överhuvudtaget tro på den avsedda politiken, som egentligen är det viktiga och det anhängarna v i l l tro på. Att postmodernismen samtidigt kränker förnuft, logik och vetenskap spelar ingen roll för dem. Men postmodernismens i stor utsträckning irrationella innehåll undergräver därmed dess samhälleliga uttryck: kulturmarxismen.
HUVUDSKÄLET TILL POSTMODERNISMEN RASERADES UNDER
NITTONHUNDRATALET
De flesta av dagens aktiva kulturmarxister är troligen socialister i själ och hjärta, och de räknar sannolikt med, att folk glömmer vad som hänt tidigare beträffande realsocialismen. Man har sedan nittiotalet offentligt dock varit försiktiga med att berömma och hävda socialismens ekonomiska fördelar utan har inriktat sig på annan kollektivism. Ekonomiska frågor har ignorerats, tills möjligheter för en förändring av marknadssystemet erbjuder sig. Men man börjar nu framträda mera öppet med sina åsikter.
Inom kultursektorn regerade den socialistiska vänstern alltid starkt, men tystnade efter östblockets sammanbrott beträffande ekonomiska aspekter. Men när nu mera än en generation förflutit, sticker traditionell marxism upp igen. Lena Andersson observerar: ”Jag har känslan att många som verkar på kultursidorna inte vill ha marknadsekonomi eller ett fritt näringsliv. Och jag tycker mig se att det är ett fenomen som växt de senaste åren” (3). Att marxismen kommit tillbaka kan beträffande den högre utbildningen i Sverige ses inom samhällsvetenskaperna. Indoktrineringen av studenter på exempelvis amerikanska universitet, där lärare med vänster-åsikter vanligen är i massiv majoritet, har lett till, att majoriteten av studenterna har en positiv syn på socialismen. En långsam indoktrinering under studietiden har medfört detta bedrövliga resultat.
Man borde dock inte kunna dölja gårdagens fullständiga nederlag för socialismen jämfört med kapitalistiskt baserade marknadssystem. Ända sedan den marxistiska teorin formulerades i mitten av artonhundratalet har socialistiska teoretiker påstått, att centralplanerade ekonomier är överlägsna de kapitalistiska. Det har bland annat gällt tillväxttakt och befolkningens levnadsstandard. Beslutsfattare på alla nivåer av planekonomier motiverade av goda, altruistiska motiv skulle nå resultat överlägset bättre än kapitalisternas, som drevs av vinstmotiv. När sedan socialister började vinna val och bestämma länders ekonomiska politik, kunde man börja jämföra systemen empiriskt.
Men redan på 1920-talet visade L. von Mises teoretiskt, att socialism inte kan åstadkomma liknande välfärd som kapitalism, därför att systemet inte tillåter en korrekt prisbildning av kapitalvaror, vilket innebär grundläggande brister i allokeringen av resurser. Det innebär, att ekonomisk aktivitet baserad på en rationell styrning omöjliggörs. Därefter visade F.A. Hayek på 40-talet, att centralplanerade ekonomiska system på grund av brister i informationen inte alls kan nå samma produktionsanpassning och effektivitet som marknadsstyrda, vars otaliga beslutfattare koordinerar sina individuella planer och handlingar genom att de styrs av informationen från ett decentraliserat marknadssystem med dess ständigt föränderliga priser. Förbättrade elektroniska informationssystem ändrar inte den slutsatsen.
Empiri och sådana teoretiska klargöranden ledde så småningom till en konsensus bland ekonomer, att socialismen kan anses vara ett underlägset ekonomiskt system jämfört med den privatkapitalistiska marknadsekonomin. I figur 1 visas sambanden mellan beslutsfattarnas motiv och de ekonomiska resultaten för samhället. De så kallade ”goda” motiven hos beslutsfattarna i socialistiska system förknippas med långsiktigt låga ekonomiska resultat.
Figur 1.
Dessa överträffas empiriskt av vad marknadsekonomins otaliga beslutsfattare tillsammans presterar, när de realiserar vad som ofta betecknas såsom ”själviska” motiv. Sanningen i detta visade sig under efterkrigstiden genom de allt sämre ekonomiska resultat och kriser, som planekonomier successivt orsakade, och ledde till kollapsen för Sovjetunionen och dess imperium. Idag visar Kuba och Venezuela planekonomins mindervärdighet.
Så socialismens proklamerade ädla och osjälviska motiv är i många avseenden helt underlägsna privatpersoners, när dessa tillsammans agerar inom ett marknadssystem. Men trots att socialistiska system överallt leder till en relativ misär – förutom att våld är nödvändigt för att upprätthålla dem – beundras systemet av otaliga människor över hela världen. Man blundar eller förstår inte att främst så kallade goda kollektivistiska avsikter samhällsekonomiskt bara leder till usla resultat. Marxism är ett underlägset ekonomiskt system, vilket historien också visat är moraliskt förkastligt.
Proklamerade avsikter och prat är en sak – resultat en helt annan! Den nya grunden för påståenden om marxismens värde – postmodernismen – är inte hållbar. De, som inte erkänner de slutsatser teoretiska och empiriska forskningsresultat lett fram till just gällande den ekonomiska socialismen, drivs inte längre av hedervärda motiv. Deras beteende är enbart skamligt. Och kulturmarxismens politiska position utan en egentlig intellektuell grund och bunden till ett helt bedrövligt ekonomiskt system är minst sagt vansklig.
(1) https://www.frihetsportalen.se/2018/08/postmodernismen/
(2) Hicks, Stephen (2014), ”Postmodernismens förklaring”, s.103ff, 193f. Timbro, Stockholm.
(3) https://www.fplus.se/lena-andersson-farlig-utopi-nar-kultursidor-ratar-marknadsekonomin/a/y32KXK
Dan Ahlmark är ekon. lic. och jur. kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav hösten 2017 ut boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.
