Det finns flera sätt att övertyga sig om att demokrati är en riktigt dålig ide. Man kan ta den långa vägen och i detalj studera rigorösa verk som exempelvis Hoppes Democracy the God That Failed, Kuehnelt-Leddihns Liberty or Equality eller de Tocquevilles Democracy in America. Det finns dock ett snabbare och effektivare sätt att åstadkomma samma effekt och det är att vända blicken mot Stefan Löfven. Studera hans anlete, möt hans blick, granska hans kompetens, föreställ dig att ha honom som chef, detta är alltså den person som demokratin finner bäst lämpad att bestämma över dit liv in i minsta detalj.
Du kanske tror att jag nu är ironisk och blott vill göra narr av vår käre statsminister men jag försäkrar dig om att jag är gravallvarlig. Tänk riktigt hårt på allt du har fått lära dig om demokrati, låter det bekant att demokrati är det minst dåliga alternativet? Att allmänhetens medverkan i val sållar fram de förnämsta exemplaren ur folkmassan? Att massans visdom bäst stakar ut kursen för landet? Mycket fint och vackert har sagts om demokrati men ändock står han där, vår fackpamp, med sitt stora hånflin, en karl som är så klent begåvad att det kräver hans fullständiga närvaro och koncentration för att stapplandes kunna placera ord efter varandra i någorlunda korrekt ordning.
Är Stefan det yppersta exemplet på massans visdom? Då vill jag inte ha med den visdomen att göra! Är han den bästa ledaren som kunde skakas fram ur den svenska samhällskroppen? Då är det svenska folket sannerligen illa drabbad av moderniteten och vi förtjänar att gå under!
Oavsett vad man har för goda argument i demokratins favör så måste man på något sätt kunna förklara hur demokratin tillät att denna imbecill lyckades ta sig till den främsta maktpositionen och till råga på allt fick en chans till efter sina första fyra katastrofala år.
En skopa reaktionär, en skopa libertarian och ett kryddmått primitivist.
