Svanesången

Hör mig, skönaste drottning över ditt världsrike, Roma,
du som bland stjärnornas här tagits som like emot,
hör mig, du moder till mänskor, moder till gudar, ty även
oss dina tempelkrön lyft högt emot himmelen upp:
dig lovsjunger vi nu och alltid så länge som ödet
gynnar oss: ingen är trygg utan vördnad för dig.
Förr skall brottslig glömska försänka solen i mörker
än den glans dom är din svinner bort ur mitt bröst.
Ty dina gåvor du sprider som solen själv sina strålar
dit där Oceanos’ flod kringflyter hela vår värld.
Phoebus själv som rår över allt går sin bana för din skull,
reser från din mark sitt spann, för det på din mark till ro.
Dig har ej Libyen hämmat med glödheta sanden, ej heller
har dig Björninnan stött bort genom sin rustning av köld:
dit naturen alstrande nått från en pol till en annan
jorden lämnat en fri väg för ditt manliga mod.
Du givit olika folkslag ett enda fosterland, gagnrikt
blev för laglösa folk tvånget att styras av dig.
Genom att giva de slagna gemenskap uti dina lagar
har du skapat en stad utav vad förr var en värld.

Texten ovan är raderna 47 – 66 av dikten Hemfärden översatta av Arvid Andrén. Hemfärden är en spännande och sorglig text, i den beskriver Rutilius Claudius Namatianus när han övergav sitt höga ämbete i Rom för att resa hem till sitt av barbarer härjade Gallien. Året var 417 och det var inte blott Gallien som stod i lågor, hela det romerska riket hade redan de facto kollapsat men det skulle dröja några generationer till innan romarna själv förstod det. Under sin hemfärd så skildrar Namatianus ett rike i förfall, ett rike plågat av våldsamma barbarer som de romerska härskarna själva bjudit in som en del av sina cyniska maktkamper, ett rike där främmande religioner nu blomstrar och där utövarna av ursprungsreligionerna förtrycks, förfallet är så stort att till och med vägarna, som var Roms hjärta och själ, inte längre gick att i trygghet färdas längst:

Havet jag valt, ty låglandets vägar är dränkta av floder,
höglandet spärras av block fallna från klippan i mängd.
Sedan Etruriens land och sedan Aureliska vägen
utstått goternas våld övat med svärd och eld
kan de ej hålla skogsmrk med hus, ej floder med broar,
bättre fördenskull förtro segel åt villande hav.
Kyss efter kyss jag trycker på stadsporten jag måste lämna,
motvilligt träder min fot över dess helgade gräns.

Trots förfallet så fanns dock en vag optimism hos Namatianus, han trodde att Rom skulle resa sig igen:

Lyft dina lockars lagrar och giv din helgade hjässas
ålderdomsgrånade hår, Roma, ungdomens färg.
Gyllene låt från din tornkrönta hjälm diademerna stråla,
låt din gyllene sköld utspy en osläcklig eld.
Låt din utrensning av orätt utplåna ditt sorgliga öde,
trots mot din smärta ge fullt läkedom för dina sår.
Du har för vana att mitt uti motgång hoppas på framgång,
himmelska ljusen likt gör du vinstrik förlust.
Glimmande stjärnor sjunker men blott för att återuppstiga,
månen i nedan du ser visar sig åter som ny.

Men Rom reste sig aldrig och Namatianus blev den sista kända romerska diktaren, en post-apokalyptisk dikt blev romarrikets svanesång. Analogierna med dagens väst är så uppenbara att jag nog inte behöver bokstavera dem.

Jag blev starkt påmind om Namatianus när jag lyssnade på en intervju där Douglas Murray pratar om två av sina böcker, den ena boken har titeln “The Strange Death of Europe” vilket även är huvudämnet för diskussionen.

Murray är ingen diktare men han skildrar med fasa Europas förfall och européernas brist på vitalitet och framtidshopp. Precis som vi idag inte kan begripa hur romarna bara kunde tillåta förfallet så kommer historiker i framtiden inte förstå hur dagens européer var så trötta att de inte förmådde sig lyfta ett finger för att vända trenden. Murray verkar inte, till skillnad från Namatianus, hålla fast vid några illusioner, hans ansiktsuttryck under intervjun talar för sig själv, under det sargade leendet så ser man att Murray är trött, olidligt trött, och att allt som återstår för honom är att försöka skapa sig ett så bra liv som möjligt medan vänstern och deras barbarer, fyllda av sin vulgära otacksamhet, river ner allt och saltar jorden efter sig så att Europa aldrig mer kan återuppstå. De sista fem minuterna av intervjun är nästintill smärtsamt vemodiga.

How about feeling grateful? Because what we have….. is a blip in human history to have the right to have… And we would be so damn stupid to give it away… for nothing….