Tiggare och Terrorister


I SvD, Svenska Dagbladet eller kanske rättare sagt: Socialistiska värderingar Dagligen, kan den vetgirige få sig mycket till livs om den svenska folksjälens djup. I dagens tidning läser jag om den stackaren som tydligen får magknip när hon ser en en tiggare.

Jag får magknip för att jag skäms för att jag inte ger några pengar. Och jag får magknip för att de gör mig irriterad. Jag får magknip när jag påminns om orättvisor.

Den anonyma kvinna som skriver detta har tydligen en hel del kvar att lära om livet. Den viktigaste frågan som hon bör ställa sig för att slippa dessa ständigt återkommande magbesvär är följande: Är detta med folk som tigger mitt fel?

Svaret på frågan är givetvis mycket enkelt. Det är inte kvinnans fel.

Tiggeriet är ofta resultatet av sociala problem kombinerat med fri rörlighet mellan länder. Även om hon röstat ja till EU en gång i tiden kan hon svårligen belasta sitt eget samvete (och mage) med det faktum att människor i andra länder är fattiga som stryk och framlever sina liv som tiggare på våra gator.

Alternativet att göra något åt saken istället för att må dåligt över det finns givetvis alltid. Hon kan, om hon är särskilt ömhudad, engagera sig i vänsterblivna organisationer och kräva att samhället hjälper till. Då får skattebetalarna, du och jag, ösa in massa sköna slantar och som grädde på moset uppnår hon då en inkomstutspädning över klassgränserna.

Hon kan spendera en del av sin arbetsfria tid hos olika hjälporganisationer som inte är direkt vänsterblivna. Frälsningsarmén är ett utmärkt exempel, visserligen får dom en del bidrag från staten, som hjälper utsatta människor.

Själv är jag medlem i ett politiskt parti, Klp närmare bestämt. Kanske ska hon, om hon finner vårt partiprogram tilltalande, börja arbeta för och med oss?

Vad hon definitivt bör acceptera är att orättvisor faktiskt är en normal del av livet. Utom då i den socialistiska utopin där bidragen regnar som manna från himlen!

Jag läser i samma tidning att Turkiet nu börjat skicka tillbaka IS-terrorister till sina ursprungsländer. Så är det nämligen, och det med rätta, att Turkiet inte anser sig vara ett hotell för dessa “människor”.

Här måste jag passa på att mana till lugn och besinning. Saken är nämligen den att dom flesta av dessa s.k. terrorister enligt egen utsago jobbat som taxiförare, kockar, sjukvårdare och liknande saker. Det är visserligen högst oklart hur det överhuvud taget kunnat förekomma några strider  i regionen med alla dessa tillresta fredliga människor på plats. Jag antar att kriget i Syrien, IS-kalifatet och rapporterna om slaveri och elände är ett resultat av en massiv desinformationskampanj.

Om det nu är så att Sverige har oturen att det landar ett plan från Turkiet med dylika individer är det helt enkelt så att våra effektiva myndigheter, efter ett kort och kärnfullt samtal om de värderingar kring jämlikhet och genus som alla svenskar förväntas dela, utrustar dom hitflygna med taxilegitimation och/eller adresser till närmaste kebab-kök/sjukhus.

Enligt dom ideal som för närvarande råder i landet är det ju så att alla ska få en andra (och tredje, fjärde o.s.v.) chans att leva ett gott och produktivt liv. Om inte annat kan ju personerna ifråga åka runt till skolor, ungdomsgårdar och fängelser för att berätta för människor om sin omvändelse och hur det går om man fattar dåliga beslut som innebär krig, död och elände (nämligen att du får åka runt till skolor, ungdomsgårdar och fängelser). Den som har riktig tur kanske blir kändis och hamnar i något program på TV!

Själv kommer jag fortsätta att må bra även när jag ser tiggare, i ömmande fall skänker jag en slant, och arbeta hårt för att IS-terrorister och annat pack som hotar min personliga frihet straffas obönhörligt för sina dumheter. Det är min plikt mot kommande generationer. Jag önskar se mina eventuella barnbarn i ögonen och säga dem att jag gjorde vad jag kunde!