Den Brutala Verkligheten


Hur en politisk rörelse, i detta fall den frihetliga, formar och hanterar bilden av verkligheten kommer avgöra om vi lyckas eller inte!

Man kan fråga sig varför jag bland annat prenumererar på Proletären och SvD och regelbundet tar del av Aftonbladets 0ch Expressens ledarsidor och journalistik?  Även nordfront.se får regelbundet besök av undertecknad, dock inte när jag reser med allmänna transportmedel. I Sverige utgår nämligen folk från att man är neonazist bara för att man läser rörelsens eländiga propaganda.

Svaret är mycket enkelt. Jag är föga intresserad av att läsa om det jag vill. Hellre tar jag del av det som jag behöver.

Fler av oss inom den frihetliga rörelsen borde försöka med den strategin istället för motsatsen. Den att man tar del av sådant man från början kan vara ganska övertygad om att man håller med om. Jag tycker framtida generationer är värda den uppoffringen. Om det skiter sig totalt och den genuscertifierade klimatdiktaturen införs kan både vi och våra ättlingar iallafall trösta sig med att vi inte misslyckades p.g.a. dåligt underrättelsehantering.

Jag har full förståelse för att det dagliga dravlet, eller nyhetsflödet som det kallas, kan kännas övermäktigt. Men, tyvärr mina vänner (och ovänner), så är det att vara vuxen. För att kunna opponera, kritisera och driva opinion måste vi lära känna vår fiende. Vi måste förstå deras tankar och vara uppdaterade på hur dom bedriver sin opinionsverksamhet.

Om man, som min kollega här på Fri Debatt Johan Simu, endast tar del av rubriker skrivna av människor “vars omdöme jag litar på” [1] är det fara å färde. Vi kommer lämna över privilegiet att beskriva verkligheten till människor som inte helt och hållet är uppgiften mogen, till medströmsmedia närmare bestämt.

Detta helt oavsett vad man tycker om olika medias förmåga till nyhetsvärdering. Journalism är ju en  ohelig allians av vad man tror att folk vill läsa om och kraftigt tendensiös opinionsbildning. Tyvärr är det också så att det  genomsnittet av dom som tar del av journalistiken helt uppenbart går med på att reduceras till lallande spån. Alternativt är människor så upptagna med annat att dom verkligen inte bryr sig.

I det sistnämnda har vi ett annat av problemen med att människor inom den frihetliga rörelsen inte tar del av vad mediehusen producerar. Vi fjärmar oss, helt medvetet, från stora grupper av potentiella väljare.

För om vi ska vara helt ärliga, nog har vi ett problem med att attrahera röstkraft? Har vi på allvar försökt svara på frågan varför det är så, eller är den för obekväm att ställa? Jag tror att en viktig orsak är att vi inte riktigt förstår att sätta oss in deras bild av verkligheten, som förmodligen formas av vad dom tar del av i s.k. medströmsmedia.

Då blir den självklara frågan följande; Är det värt det politiska priset att inte ta del av vad som skrivs och rapporteras?

Själv ska jag som en uppoffring till den frihetliga rörelsen börja prenumerera på DN igen. Inte för att jag jag vill, utan för att jag måste. Underrättelser från socialismens träskmarker är nämligen som mjölk, bäst att hantera färsk! Jag föredrar också att möta verkligheten med blanka vapen och öppen blick!

 

[1] Ge upp medströmsmedia