Låt oss tillsammans göra ett litet gedankenexperiment. En vanlig liberal föreställning (innan de alla släppte det för ohämmat BLMande) är att om man anställer på strikt meritokratisk grund så ordnar sig allt. Religion, kön, ras osv ska inte spela någon roll så länge man är bäst på att koda, städa, tillverka amfetamin eller vad det nu är för specifik kompetens som efterfrågas.
Om man tänker efter lite så är det här dock en helt efterbliven vanföreställning eftersom den har en alldeles för snäv syn på vad som är en merit. Om du bara ska leja ut ett litet jobb, exempelvis att koda en GUI till en app, så fungerar det i bästa fall någorlunda bra men direkt det handlar om mer långsiktiga mänskliga relationer så faller det samman. Det officiella jobbet är kanske att dra elkabel eller hantera ett kluster med servrar men det slutar givetvis inte där, vem som slår på kaffet i fikarummet, huruvida man skakar hand eller bugar, hur man reagerar på diskussioner om strukturell rasism, vilka hierarkiska strukturer man förväntar sig på jobbet och allt annat av vikt för arbetsmiljön påverkas enormt av vilken religion, kultur och etnicitet individen har. Kultur utgör det gemensamma ramverk inom vilket vi verkar för att kunna få något gjort och utan den står vi handfallna inför de mest triviala uppgifterna [1]. Att helt utan eftertanke blanda kulturer, etniciteter och religioner på en arbetsplats kommer alltid innebära friktion, ineffektivitet, eskalerande kostnader och ett behov av strikta uppföranderegler för att det inte ska explodera. Allt det slipper man om man i rekryteringsstadiet siktar på att bygga upp en homogen arbetsplats och därför har homogent sammansatta företag en uppenbar konkurrensfördel.
En korrekt tolkning av meritokrati innebär därmed att etnicitet, religion, kultur och kön är meriterande. Eftersom dessa parametrar inte på något enkelt sätt kan mätas eller vägas så hamnar man i den för liberalen så förhatliga situationen att rekryterarens godtycke måste avgöra alldeles oavsett vad som står på CV’t. Drömmen om opartiskt rekryterande kommer alltid förbli en dröm eller snabbt förvandlas till en mardröm.
Den naiva tolkningen av merit har blott blivit till en trojansk häst med vilkens hjälp vänstern kan söndra fungerande organisationer.
En skopa reaktionär, en skopa libertarian och ett kryddmått primitivist.
