Det nedstängda samhället

Corona Virus Mask Protection

Redan i januari visste vi ungefär hur cononaviriset / COVID-19 betedde sig, ungefär hur stor dödsrisken var för olika åldersgrupper, samt att en betydande andel av de sjuka behövde intensivvård, ibland med respirator.

Vi insåg också att om smittan spreds så skulle våra sjukvårdssystem inte klara behovet. Sjukhusen skulle korkas igen, vi skulle inte ha tillräckligt många vårdplatser eller personal, och inte tillräckligt många respiratorer. Allt det här visste man redan i januari. Det är lätt att vara efterklok, men det är ofta efterklokheten som skapar bättre krisplaner för framtiden.

Det hade förstås varit lättare att stänga ner all trafik från Kina och Alperna på ett tidigare stadium, än som idag kämpa dag och natt med en redan överbelastad felplanerad vårdapparat. De flesta europeiska länder har stängt skolorna, och vi har undantagslagar samt varierande former av karantän.

I Frankrike så uppmanas medborgarna att fylla i ett speciellt formulär med särskilda skäl till utomhusvistelsen, om de inte har pappret med sig så kan de arresteras av polisen. Fransmännen har också sagt att de är villiga att nationalisera företag för att rädda dem.

Biografer, sportarenor, kulturevenemang är stängda. Även många affärer har stängt, framförallt är det livsmedelsaffärer och apotek som håller öppet. Även här kan det uppstå köer utanför, då många länder har lagt restriktioner på folksamlingar, i vissa fall 100, eller 75.

Vissa varor börjar ta slut i affärerna. Det var redan på ett tidigt stadium svårt att få tag på riktiga munskydd avsedda för virus. Igår såg jag bilder från en mindre affär i norra Sverige där det mesta var utplockat. Och även det berömda toalettpappret – som alla diskuterar på sociala medier – börjar sakteligen sina.

Situationen börjar bli overklig, skrämmande, runt om i Europa. Utegångsförbud, poliskontroller, brist i affärerna, nedstängning av privata verksamheter, samt tal om nationalisering. Det vi upplever nu ligger inte långt ifrån situationen i vissa totalitära stater för 50-60 år sedan. Vi vet också att en kris eller ett krig ofta leder till en slags socialism.

Statsmakten tar över det mesta, och medborgarna kan tvingas till nästan vadsomhelst, de kan till och med förväntas offra sina liv. Livsmedel ransoneras, fabriker tas över av politiker, personalen avlönas med matkuponger, alla förväntas ställa upp, annars betraktas de som förrädare och kan ställas inför rätta. Den fria rörligheten och det fria ordet är som bortblåsta. En mardröm för medborgarna, men ack så praktiskt för våra ledare.

Vad vi funderar på just nu är – vad händer sen? Vad händer om vi inte får bukt med viruset om några veckor? Vi måste ju någon gång återuppta alla samhällsfunktioner, även om smittan fortfarande finns kvar? Vi måste rädda våra företag och vi måste hålla samhället igång.

Detta skulle kunna göras redan idag. Om alla hade tillgång till munskydd och handskar så skulle vi kunna gå ut och sköta våra viktigaste vardagliga sysslor. Affärerna skulle delvis behöva växla om till hemkörning, och restauranger skulle behöva testa sin personal samt uppvisa en extrem renlighet, men allt är möjligt.

Många ojar sig över att det är bäst att stanna hemma för att inte sprida smittan – ja, det stämmer – men förr eller senare så måste vi ändå ut, annars kollapsar samhället. Och här kommer min nästa kritik mot politiker och experter.

Om en coronaviruset istället spridit sig för 30-40 år sedan, hade vi varit bättre förberedda då? Förmodligen. Vi hade en bättre krisberedskap och större beredskapslager på den tiden. Vi hade också inhemsk produktion av sjukvårdsmateriel och annat. Man kunde skala upp produktionen, dela ut masker och utrustning, och hålla igång samhället.

På det glada 1990-talet så avvecklade politikerna statens viktigaste funktioner. När det kalla kriget var slut så skulle risken för krig och kriser minimeras. Det var åtminstone det man trodde.

Staten behövs egentligen mest i tider av kris, eller när ett brott begås, helt enkelt när samhället blir asymmetriskt. Idag har statsmakten skaffat sig nya uppgifter, och de ståtar med mängder av experter, varav ingen har s.k “skin in the game”. Och ingen av dessa nya uppgifter verkar ha med krishantering att göra.