En liten ideologisk utflykt del 3 – oikofilen känner lukten av blod och jord

12019 / Pixabay

Del två hittar ni här

När man under en lång tid har blivit serverad fullproppade dosetter så händer något egendomligt, varje ny dos slinker nämligen ner lättare och stadiet då varje dos upplevdes som ett taggigt stolpiller försvinner bort i minnets dimmigare regioner. Det är kanske hjärnans neuroplasticitet som förbättras med träning eller så kanske det är en gryende sinnessjukdom – över det får de lärda tvista – men resultatet är detsamma, den förankring man har till sin samtid släpper. Det blir plötsligt besvärligt att delta i den normala diskursen, den oskyldigaste kommentaren fälld vid fikabord förvandlas till ett tecknen på den oundvikliga civilisationskollapsen vilket gör att man vill brista ut i modfälld sång (Hör mig, skönaste drottning över ditt världsrike, Roma….[1]) istället för att diskutera mello, ens kulturella immunförsvar vittrar sakta sönder och ingenting ter sig längre omöjligt. Azathoth blottar sig för en i sin hemska prakt [2] och man börjar så sakteligen inse att verklighetens sanna komplexitet är bländande [3] och för stor för att någonsin greppas.

Kulturen och indoktrineringens roll i den mänskliga tillvaron är att förse oss med ett infinitesimalt nyckelhål genom vilken vi får en vy av verkligheten, vi är helt enkelt inte bestyckade med kapaciteten att ta in hela alltet. Det är dock så att vyn vi presenteras har väldigt lite med sanning att göra, kultur utvecklas på basis av överlevnad inte sanning, en skön lögn som får oss att skaffa barn kommer besegra vilken steriliserande sanning som helst. Indoktrinering som fenomen är därmed både gott och nyttigt, vi skulle överhuvudtaget inte kunna existera utan den[4]. Problemet uppstår när en kultur blivit så dominant att den inte längre utsätts för verklighetstester. Precis på samma sätt som hur en art oundvikligen degenererar då den inte längre har några naturliga fiender och är utelämnad till intraspecifik konkurrens [5] så verkar även fallet vara med kulturer. Lögner kan vara bra men självdestruktiva lögner måste kontinuerligt filtreras bort.

Plötsligt så står man alltså där med insikten att nyckelhålet man kikat genom sedan barnsben inte visar en vy av annat än framtida död och förintelse men samtidigt så vet man att alla nyckelhål bara fångar en ack så liten del av alltet. Vad gör man då egentligen? Jo då lyssnar man återigen på Taleb och börjar söka efter de nyckelhål som historiskt lett till blomstring och överlevnad, överlevnad är den enda måttstocken vi överhuvudtaget har att luta oss mot [6]. Med rynkad panna så inser man att man faktiskt gått och blivit en konservativ, att ett sunt upprätthållande av traditioner är den enda sanna “rationaliteten”.

En högst personlig upplevelse skakade samtidigt om mig, ända sedan jag var ung så inbillade jag mig att jag var en tvättäkta varsomhelstare [7]. Varför skulle jag något annat? Vårt nyckelhål presenterar trots allt vartsomhelstaren som den bästa människan och som en utbildad fysiker och blivande tjänsteman i globohomoimperiet så var något annat inte tänkbart, mobil intellektuell arbetskraft für alle! Illusionen krossades dock av något så enkelt som en semestertur upp till fjällen, fjällen som jag inte besökt sen jag var en liten gosse. När jag stod där och konfronterades av de oändliga vyerna med näsan fylld av fjällbjörkens doft och skymtandes renarna som avslappnat låg och svalkade sig på snöfälten borta vid horisonten så fylldes mitt hjärta av en hemkänsla som jag hade glömt bort att jag någonsin tidigare känt. Landskapet sjöng för mig och min själ svarade, jag kände mig hel utan att någonsin ha vetat att jag var trasig.

Den som vill se fjellvegetationen i sin största rikedom; den som vill njuta den storartade anblicken af de evigt snöklädda fjellen med sina gigantiska och ändå sköna former spirande upp öfver leende lundar, speglande i kristallklara vågor, fjellen med molnen på sina hjässor och blommor kring sin vida rund; eller den, som blott vill resa för att kunna säga sig sett det skönaste – åtminstone i Lappland –, alla dessa må besöka Quickjock, och ingen skall finna sig bedragen i sin väntan. Stället är ej här att, om jag ock kunde, söka måla den leende, den vördnadsbjudande naturen i hela sin storartade gestalt.
– Anteckningar under en resa till Umeå, Piteå och Luleå Lappmarker, sommaren 1845 [8]

Det var inte vackerheten som överväldigade mig, det var den överväldigande känslan av tillhörighet, där och då insåg jag att det finns ingen annan plats på vår käre jord som kan frambringa den känslan hos mig. Hur den sortens anknytning uppstår vet jag ej, kanske är den genetisk, kanske är det något helt annat [9]. Det uppvaknande följdes av andra uppvaknande, ju mer jag läste om kulturens primära roll i människans tankeprocess ju mer började jag uppskatta den säregna nordiska kulturen. Jag insåg med full kraft att mina tidigare tankar om hur töntigt det är att ty sig till en nation och ett folk blott var ett resultat av nyckelhålet skeva vy, ett uttryck för dess mest degenererade och livsfientliga lögner som friktionsfritt slunkit in i min tankeprocess.

En kraftig sak händer när man lär sig älska något och finna sin hemkänsla, plötsligt har man något att förlora och inte bara något utan verkligen allt, allt det som faktiskt är viktigt på riktigt. Tjafsanden om skattesatser, statens vara eller icke vara och andra typiska anarkokapitalistiska spörsmål tedde sig nu som fullständigt obetydliga. Ja staten är sannerligen en pedofil terrorstat [10] som bör krympas och helst avskaffas men det var inte statens vara som sådan som längre fyllde min tankar, nej det var folkutbytet. Oavsett hur mycket man #gillarolika så talar statistiken sitt tydliga språk, nordens och i synnerhet Sveriges befolkning är på väg att ersättas och även om varenda invandrare skulle vara en rekorderlig människa så förändrar det inte det faktum att norden sakteligen förvandlas till ett ställe där ingen nordbo längre kan finna någon hemkänsla. När man kliver in på ett fik eller vandra utefter en gata i en tidigare svensk stad och upptäcker att man är den enda där som pratar svenskar så infinner sig en känsla av alienation som tär på ens inre.

Hur kunde vår kultur ha blivit så perverterad att vi alla villigt tågar mot folksjälvmord?

Fortsättning följer….

  1. Johan Simu – Svanesången 
  2. Julian von Abele – The Enemy is Azathoth
  3. Platons grottliknelse
  4. Johan Simu – Utan en gemensam kultur kan vi inte ens bre en smörgås
  5. Konrad Lorenz – Civilized Man’s Eight Deadly Sins
  6. Nassim Taleb – How to be Rational About Rationality
  7. Patrik Engellau – Vartsomhelstare på resa
  8. Anteckningar under en resa till Umeå, Piteå och Luleå Lappmarker, sommaren 1845
  9. Rupert Sheldrake – The Presence of the Past
  10. Vita Pillret #82 – Bigga pengar [Gäst] Klaus Bernpaintner