Klientsamhälle, Urbanisering, Globalisering

Klientsamhället är den stora statens samhälle, där skattetrycket är högt och bidragen många. Till klienterna räknas också de som avlönas i sitt arbete via skattsedeln. Det kan vara lärare, journalister och läkare. De är alla för sitt välstånd beroende av att staten betalar det åt dem. De är mer undersåtar än medborgare. Därmed är klientsamhället en farlig samhällsorganisation, ty den bär inom sig sin egen undergång.

En nackdel med klientsamhället är att det urholkar landsbygden och småstäderna, för det bidrar till urbaniseringen. Denna insikt har jag burit med mig i snart 25 år, sedan ICA-handlaren i Filipstad förklarade att det viktigaste för ortens framtid är full sysselsättning. För då har folk inte tid och ork att åka in till Karlstad för att spendera sina pengar (lön) där. Pengarna blir i stor utsträckning kvar på orten och skapar fler jobb. När filipstadsborna (som exempel) blivit klienter istället för löntagare och medborgare, får de tid över för att åka in till Karlstad, där utbudet är större och i vissa fall billigare.

Efter en tid inser flera av dem dels att arbetsmarknaden utvecklats negativt i Filipstad (för att filipstadsborna gör sina inköp i Karlstad) och de sannolikt aldrig mer kommer att få jobb på hemorten. Lika bra då att flytta till Karlstad, klientbidraget följer ju med. Då slipper de resorna och kanske, kanske kan de få jobb i Karlstad, eftersom andra inflyttade klienter från hela Värmland får Karlstads arbetsmarknad att växa.

I traditionell mening har vi inte haft någon urbanisering i Sverige de senaste 40 åren. Befolkningen på landsbygden har stadigt legat vid 1,5 miljoner människor. Det är alltså inte landsbygdsborna som flyttat in till städerna. Det är rikets befolkningsökning som hamnat i städerna. Det kan man också kalla urbanisering om man vill, städerna i sig har urbaniserats.

Ett sätt att beskriva det hela är som en urbanisering av delmängder ur befolkningen. De som lämnat landsbygden (eller aldrig etablerat sig där) är barnfamiljerna och de högskoleutbildade, grovt räknat. Man kan också beskriva det som aktiviteter och arbetsplatser som urbaniserats, nämligen skolor och myndigheter. Därefter försvinner butikerna och kvar blir nästan enbart pensionärer och brukare av jord och skog. Att pytsa ut bidragsberoende migranter i landsbygdens tomma bostäder löser inget. De är snart också omlokaliserade till städerna.

Staten ålägger kommunerna, de förment självstyrande offentliga enheterna, en massa arbetsuppgifter som förstärker klientsamhället. Men staten skickar inte, i strid med gällande lag, tillräckligt med pengar för att bekosta uppdraget, verksamheten. Den blir därför underfinansierad, vilket i viss mån kompenseras i kommunerna med höjda skatter.

Situationen förvärras av att statsmedia synes ha i uppdrag att bevaka så att det kommunala självstyret inte resulterar i olika utbud av tjänster eller olika prissättning för dessa tjänster. Med uppmärksamhet på sådana olikheter, men till förebyggande av dem, rycker statens tjänstemän städslade hos länsstyrelserna ut för att granska kommunernas verksamhet och förelägga dem ditten eller datten. Allt i klientsamhällets tjänst.

Klientsamhällets administratörer och profitörer skaffar sig ständigt mer arbetsuppgifter, allt enligt Parkinsons lag. Därför bejakar de årligen migration av upp till 10 miljoner lycksökare, subversiva infiltratörer och andra över Medelhavet i undermåliga farkoster. Dessa migranter ”räddas” av ”godhetsapostlar” som utgör en ideologisk förgrening av klientsamhället. När dessa migranter fördelats till väntande klienthandläggare i hela Europa kan dessa peka på behoven av ytterligare resursförstärkning till verksamheten. Resurser som inte minst skattevägen ska tas från dem som inte ännu insett fördelen av att bli klienter.

Hela EU:s verksamhetsidé bygger på att klientsamhället ständigt expanderar. EU-byråkraternas betydelse ökar därmed i det närmast exponentiellt, utan att de själva behöver göra särskilt mycket för att påskynda utvecklingen dithän. Till sin hjälp har de ständigt FN och dess paraderande av godhetsplaner och tillhörande klientsamhällesutveckling. Inte minst klimathotet är ett kraftfullt verktyg i denna globalisering av klientsamhället. I den skruvade logiken är det en självklarhet att svenskarna slutar köra bil för att därigenom rädda regnskogarna i Amazonas. Lika självklart som att klienterna inte ska få välja vilken mat de ska äta.