Superkroppen, del 2 (eller, Bröst och Bringa som en Frukostflinga!)


Superkroppen, del 2 (eller, Bröst och Bringa som en Frukostflinga!) 1Jag har tidigare skrivit om det som i media omtalas som “superkroppen”.
Eftersom det är sommar och ibland ganska varmt om dagarna uteblev de förväntade reaktionerna av texten. Det kan väl tänkas att den vänsteriska delen av befolkningen ägnar dagarna åt sol och strandliv istället för små ilskna publikationer långt ut på högerkanten.

En fråga har dock ploppat upp bland bekanta och närstående till mig. Nämligen om jag är så fruktansvärt bra själv?
Eftersom jag betalar en god slant varje månad både för att åtnjuta offentlig sjukvård (via skattsedeln) och möjlighet till att gå före i kön genom privata alternativ (via egenfinansierad försäkring med redan surt beskattade stålar), kan man ju tänka sig att jag genom denna dubblering av mina möjligheter till sjukvård medvetet låter kroppen förfalla och kör på med osund kost, stillasittande jobb och allmänt förfall så långt det bara går.

Dessutom argumenterar jag allt som oftast för nöjet av att stillasittande läsa en god bok, det hör inte heller till ovanligheterna att jag spenderar pengar på restaurangbesök. Dock röker jag inte eller nyttjar alkoholhaltiga drycker. Det förra eftersom jag tycker det verkar vara ologiskt att betala dyra pengar för att stinka som ett askfat och riskera den oerhörda mängd livsfarliga biverkningar som rökningen medför.
Det senare avstår jag sedan drygt åtta år eftersom jag helt av egen förskyllan höll på att supa ihjäl mig.

I min nyvunna nykterhet bestämde jag mig för att utnyttja en idag sällan använd mänsklig egenskap, nämligen tålamodet, till att återfå hälsan. Jag ville helt enkelt belöna min stackars kropp för att den under många långa år stått ut med en förvirrad hjärna som gjort sitt bästa för att med olika kemiska substanser ta livet av den.
Vad kunde passa bättre för en man som har bröst och bringa som en frukostflinga än att ta upp en gammal kärlek, uthållighetsidrott.

Det tog mig ett par år att komma igång rejält eftersom jag med förlov sagt befann mig i uruselt skick. Det blev många mil av promenader i norrländska skogar och cykelturer mellan Lund och Malmö, som jag flyttade till efter norrlandsäventyret, innan jag vågade snöra på mig löparskorna. Men numera är det så att jag med en dåres envishet (vilket mina belackare påstår är mitt normaltillstånd) springer mina rundor varhelst jag befinner mig.

Långdistanslöpning har många fördelar framför träning på gym.
Du behöver inte betala extra pengar för att få tillgång till platsen du tränar på. Utrusningen är relativt billig även om jag som medelålders och halvt skitnödig medelklass givetvis investerat i lite extra pynt för att kunna detaljstudera mina pass. Mer än något annat får du dock glädjen av att befinna dig utomhus och uppleva årstiderna och olika typer av väder och underlag. Samt, mer än något annat, möjlighet att lära dig nyttan av tålamod och nödvändigheten av att lyssna till din kropp.

Långdistanslöpning har väl egentligen, för den moderna människan, bara en riktigt dålig egenskap. Någon bildskön “superkropp” att visa upp på sociala medier får man inte. Är man riktigt inbiten och, som jag, har de rätta genetiska förutsättningarna är det till och med så att man får se upp så vikten inte dalar allt för mycket.
Jag har själv satt en gräns vid 65 kilogram, under det får jag inte gå. Man kan med andra ord konstatera att den mängd muskelmassa jag har att visa upp är tämligen mager på mina 181 centimeter.

Men innehållet i den magra kroppen är desto bättre. Min vilopuls ligger på nedre delen av intervallet “vältränad” för en man i min ålder och det goda folket på Polar har vänligheten att placera mig på “Elit” när det gäller mitt Running Index. Det senare ska man väl ta med en viss nypa salt eftersom det föreligger vissa icke föraktliga incitament för ett privat företag att hålla sina kunder på gott humör.

Givetvis har träning på gym förmodligen också sina otvivelaktiga fördelar. Men den centrala frågan alla ska ställa sig är om vi tränar för att må bra och bli bättre människor, eller om vi tränar för att se bra ut? I det senare fallet enligt en av massmedia och träningsindustriellt komplex fastställd mall.
Jag kan nämligen ha förståelse för att många människor tröttnar på träning och slutar när de inte uppnår sina mål “med att se bra ut”. Vi får inte heller glömma att en god del av befolkningen faktiskt saknar kunskap om vilka olika förutsättningar människor har att bygga muskelmassa. Inte bara genetiska utan också rent praktiska möjligheter till att avsätta tid för träning, återhämtning och ordentlig mat.

Uppenbarligen är det ju så att statens försök att leda människor rätt genom olika typer av skatteavdrag fungerar suboptimalt. Inte heller verkar det hjälpa med fett- och sockerskatt. Röker sig till döds gör människor också gladeligen i parti och minut, och super och så vidare.

En väldigt intressant fråga som inställer sig vad resultatet av ett libertopia blir, ett land där staten ger tusan i subventioner och höga skatter?
Om vi överhuvudtaget inte subventionerar gym-kort och inte beskattar folks laster som idag? Kommer människor i ännu högre utsträckning äta, röka och supa ihjäl sig? Eller tar människor sitt förnuft till fånga och ett större ansvar för sin hälsa när de måste finansiera sjukvården genom privata, inte skattefinansierade, lösningar?

Under tiden, så länge benen bär mig, kommer jag fortsätta med min löpning och givetvis anse mig något förmer än dem som tillbringar fritiden på ett svettigt gym. De senare skall dock ha hedern av att de tar ansvaret för sin hälsa!
I ett framtida libertopia hoppas jag att ännu flera människor begriper att göra det.